Jag sitter här och fantiserar om min gamla espressobryggare. Man laddade den med kanske ett halvt kg kaffe eller så, sedan bryggde den två små koppar av det. Och den lät jättemycket. Och skvätte. Varje gång man använde den så blev hela köket till en enda stor batikmålning, och det tog i alla fall tio minuter att få allt rent osch fräscht efteråt. Det var en riktigt dålig bryggare. Alltså. Liten, Silvrig. Typisk.

Och kaffet blev självfallet vidrigt i den. Folk kunde inte dricka det oavsett hur mycket mjölk eller socker de hade i. För det smakade ungefär som jag tänker mig att ett surt anus smakar, med en touch av bränd plast och kaffe.

Sedan ville ju folk inte dricka det av ett annat skäl heller. Alla fick rännskita av det. Alla! Det var otroligt roligt. Man gav dem en kopp kaffe, de tog två-tre klunkar och sedan var det bara att kuta till toaletten och tömma. Värre än det värsta sunkcafées sunkkaffe. Och det här gillade inte folk.

Jag däremot. Jag saknar den. Nu har jag bara två stycken espressomaskiner här hemma. Kaffet är inte alls surt. Det är inte alls äckligt. Det smakar ingenting av bränd plast. Och man får ingen rännskita av det. De gör bra kaffe, och det stör mig. Jag har aldrig fattat grejen med gott kaffe. Kaffe för mig är den dagliga, behövliga dosen med laxermedel samt det enkla lilla faktum att jag är beroende av koffein.

Men nu ligger den ute i en av mina triljardes flyttlådor i ett förråd på Kvarnholmen. Det gör mig ledsen. Jag saknar den. Och jag har aldrig haft en så bra mage som då, ska sägas. Och jag saknar den. För med den där bryggaren kunde jag äta nästan allt. Kött. Nachos. Allt sånt där. Det kan jag inte nu. Nu när jag bara har en massa fjolliga jävla maskiner som gör bra kaffe.