Hur väcktes mitt klädintresse?

Nu, jag håller på att sammanställa den sista i boken jag ska medverka i. Det är en antalogi. Jag ska ha 10-12 sidor. Det låter inte som särskilt mycket, men det är faktiskt svårt. Jag vill täcka mycket, och varje del tar 1-2,5 sida. A4, mind you. Det vill säga att det blir mycket fler sidor i text.

Nåja, den delen som tar mig mest är förmodligen den del om hur mitt klädintresse faktiskt väcktes. Nu, jag vet att en hel del personer från min gamla Bild o Formklass i Eriksdalsskolan följer den här bloggen. Jag vet att ni inte kan koppla personen i den här bloggen till den ni kände i skolan. Jag är så fruktansvärt annorlunda nu, från då. Det enda ni kan känna igen är mitt grova ordval och min stenhårda integritet.

Ni ser, mitt klädintresse väcktes väldigt sent. Eller, fantastisk haute couture har jag alltid älskat. Jag har klippt ut bilder på det från dagis och alltid ritat kläder. jag har uppskattat konsten, men själv så klädde jag mig inte just. Väldigt sent var jag den enda som inte använda smink och jag gick uteslutande i svarta kläder. Det var kostymbyxor, det var polotröjor, det var pikétröjor. Jag sminkade mig inte och jag kunde knappt bringa mig själv till att borsta håret. Det blev en slavrig hästsvans dagligen och jag kunde inte för mitt liv förstå grejen med smink och jag kände mig alltid fånig på klassfester när man skulle göra sig fin, använda strumpbyxor och sminka sig. Jag kände mig pinsam och trodde att alla skulle se mig som en prostituerad, haha.

Jag kommer ihåg när Lisa, i Bild o Formsalen, försökte uppmuntra mig till att använda mascara och jag nästan fick ett nervöst sammabrott, darrade ilsket i hela kroppen och skrek: "DET ÄR INGEN POÄNG, JAG VILL INTE. OCH DESSUTOM HAR JAG KORTA OCH GLESA ÖGONFRANSAR OCH JAG VILL INTE." Eller när Amanda frågade om jag inte skulle ta bättre hand om mitt hår och mitt svar löd: "Det finns ingen poäng, det tovar sig gång på gång på gång och den enda lösningen är min hästsvans. jag måste borsta det tre gånger om dagen." Eller, för den skull, när Nanna och en annan tjej tog med mig hem till sig och stylade mitt hår och sminkade mig och de var så glada över att ha gjort pojkiga, robusta Hanna till en flicka. Och jag stirrade mig i spegeln och kände mig som en hora.


Kläder var, så att säga, mer en fiende än en vän. Jag såg inte klädintresse som något annat än ett sätt för folk att sätta sig i samma, trista gråa mall och det gjorde mig deprimerad. Ibland kom jag till skolan i Eccoskor och folk poängterade vackert att det var snobbskor och dylikt, men jag fattade aldrig något. Det var för mig en enda grå, deprimerande massa och inget jag ville ta del av. Jag fokuserade på min konst.

Men sedan en dag så hände något förvånande. Jag följde med min kompis Sara från min gamla klass till ett café vid namn Lava i Kulturhuset. Lava skrämde mig. På Lava var alla glada och alla pratade med varandra. Jag hade varit tillbakadragen hela mitt liv. Aldrig utanför, men jag hade alltid valt att distansiera mig från folket runtom mig och tyckte inte särskilt mycket om att ens hänga med folk på rasterna. På rasterna idrottade jag. Innan skolan idrottade jag. Efter skolan idrottade jag. Och sedan målade jag.

Men på Lava såg jag min första got någonsin. Det var en kille som man kallade för Zettic. Zettic var lång och gänglig, hans hud var vitsminkad, hans hår var svartfärgat och hans ögon var inramade med en mängd eyeliner. Han gick lite lätt krökt med sina utmärglade leder och bar alltid samma 1700-talsinspirerade kläder och stödde sig med en krokig träkäpp. Han var kanske inte vad man skulle beskriva som vacker. Han hade tunna läppar och hans hår var stripigt. I grunden var han blond, och hans utväxt fick det att se ut som att han hade en liten flint uppå huvudet. Dessutom luktade han alltid av damm och sitt billiga puder eftersom att han inte hade så många uppsättningar kläder, och när jag skriver det här påminns jag av doften runtom honom och blir fylld av nostalgi.

Han må inte ha varit vacker, men jag älskade honom sedan jag såg honom ta de första stegen ner för de höga trapporna. Den långa gängliga gestalten med ett utseende så avvikande och intressant som jag aldrig skådat. Han var inte som någon jag någonsin sett, utan han var som historierna och sagoböckerna jag alltid flytt utan till för att undvika den platta, gråa värld jag levde i. På vägen hem var jag kär. För första gången i hela mitt liv. Kanske inte så mycket som i honom, som att jag förstått att utsidan inte behövde vara en platt replika av omvärlden, utan att man kunde behandla den precis som man ville och föra över konsten jag målade på mina dukar till mitt yttre. Jag insåg att drömmen om en kreativ, fascinerande och inspirerande värld inte var omöjlig, och jag greps av den största lycka jag kan åminna mig överhuvudtaget.

När jag kom hem klippte jag av mina ostyriga lockar. Jag tog en av mina trista pikétröjor och klippte sönder den i ett intressant mönster. Jag letade efter all möjligt skrot i lägenheten för att pryda min kropp. Något smink ägde jag inte överhuvudtaget, men jag hade tonvis av målargrejer. Jag tog mina aquarellefärger, blandade till önskade nyanser och prydde hela mitt ansikte, min hals och mina armar med konst. Jag målade mina ögon svarta och sidorna av mitt ansikte blev fyllda av stilrena, grafiska krumelurer.

Och jag såg på mig själv, och jag var lycklig. Jag kände mig vacker. Och så gick jag till skolan nästa dag, och jag kom till skolan med en pondus, en lycka, en air av fullkomlig styrka och jag mådde bra.

Sedan därefter typ skolkade jag mig igenom hela resten av grundskolan dock och plankade in på krogen och blev en ostyrig, utåtgående skitunge som sket i allt och jag hade en jävla, jävla revolt ska ni veta. Jag gjorde allt. Allt. Precis allt. Och där satte jag grunden till den sinnessjuka individ jag är idag, blandat med den överrationella, kalla och stenhårda individ jag varit genom hela min tidigare uppväxt.

Men där väcktes mitt klädintresse. Av den långa, gängliga individen som inte tycktes vara av denna värld. Och det är så jag vill se på kläder än idag.

Jag misstänker även att min smak för män sattes i det ögonblicket, för jag har fortfarande en fetish för långa, underviktiga killar med lite krum hållning.

Ehm, det känns som att det ska ju vara du för att skriva en sån här fantastiskt text!!!!!!ETT1
=)

gick du i bof på eriksdal? haha jag går där nu! :D

Vilken udda figur du var och vilken söt bild, du har säkert mycket att berätta om.

De flesta av dina inlägg är intressanta att läsa, men det här tyckte jag extra mycket om. Fram till gymnasiet var mitt klädintresse inte heller specillet utvecklat och jag fattade inte riktigt vad som var grejen och vad som verkligen var jag. Men när jag förstod att man mycket väl kunde klä sig som man vill och inte som alla andra så kändes det mycket bättre och jag fick faktiskt respekt för det.

Och sen när vi träffades tog du med mig till Lava och det betydde jättemycket för mig också :) Det var en sån där "en helt ny värld" känsla som du beskrev att träffa dig och få vänner utanför skolan och vänner som hade samma intressen som jag... Ah! *nostalgi*

Du är då inte någon stavningsfascist. Antologi heter det. Vad är det för bok?

jag minns också honom, käppen.. gud, det är så länge sen, som ett stygn i hjärtat. hanna, hängde du på café pierrot mycket? älskar spetshistorien du har på dig btw.

Äh. Strunta i stavningen. När det flyter spelar den mindre roll. Jag tycker om din svengelska meningsbyggnad och dina ostyriga språkliga påhitt. Som det där "i faktum" som någon gnällde om. Skitsamma att det uttrycket inte fanns förut. Nu finns det! Du böjer och ofta som engelskan och ibland är dina texter nästan gammeldags. Jag älskar det. Man måste inte skriva korrekt - om man har flyt och något att berätta. Grammatik? Fuck it, folk förstår ju vad du menar. Och du lämnar ingen oberörd. Tack, Hanna!

Vicky: JAVISST!!!!!!!1111111ett JA!!!!!1111111ett:D:D::DF:DD::D:D:DDDDDDDDDDDDDD!1

Emelie: Det gjorde jag, minsan! Trvs du bra där? Jag tyckte alltid att matsalarna luktade unken gammal äggmök och så fick jag dammallergichocker typ dagligen.

Anonym: Säkert inte mer än någon annan! Jag tror att alla har sina små historier som de går runt och ruvar på.

Frida: Det låter som att vi gick igenom lite samma grej, med andra ord! Roligt, roligt. Och tack!

Mikey: Ja, folk må gnälla på Lava och så, men det finns egentligen inget skäl till det. Det var en fantastisk plats för mig, dig och jag kan tänka mig så många andra. En mötesplats som behövs, som jag hoppas aldrig försvinner.

Sven: Nej, så långt ifrån man bara kan komma! Men jag uppskattar när folk rättar mig, efter en rättning brukar ordet sitta förevigt. Jag har främst min stavning i engelskan och sedan har jag talet i svenskan, så det känns spännande. Och angående boken så vet jag egentligen inte hur mycket man får säga, men det hela känns spännande.

helena: Vad roligt att du vet vem jag talar om! Vet du att han gifte sig sedan med en tjej? Hon var äldre än honom, och han var 17 när de gifte sig. Nu har de barn sedan flera år tillbaka och bytte bland annat, haha, blöja på bäbisen (som de förövrigt döpte till Ikaros) på scenen på Anchor när de tog med honom dit (en lugn kväll) Det hela är en väldigt fin historia, tycker jag.

H: Tack, du har ingen aning om hur glad jag blir av den där kommentaren. Du uttrycker precis vad jag känner - även om jag självfallet vill bli bättre också! Men det är roligt att du tar upp "i faktum", det är väl en av de mest tydliga exempel på att jag lärde mig skriva på engelska, då "in fact" är ett korrekt engelsk uttryck, men ett uttryck som inte existerar i svenskan! Däremot vet jag inte var jag fått "per praxis" ifrån, som jag faktiskt undgått att använda mig av sedan många kommenterade om det. Hahaha. Men ja, jag undrar om jag någonsin kommer att komma ifrån min svengelska grammatik helt.

Mycket bra skrivet och intressant att läsa! :) Du verkar vara en himla intressant person också :)

Shit Hanna! Du hade ju passat i en stieg larsson bok nästan.

Fint att du hitta den lyckliga hanna!

Zettic? Coolt! Det måste vara samma Zettic! Egentligen var han ju typ blondare än en albino i håret men färgade det kolsvart. Undrar vart han blivit av idag. Han bodde i Tumba och inspirerade min bästa vän Ullis också! =)Hon hade alla möjliga klädstilar under ungdomsåren. Vi var hemma hos Zettic i hans farsas(?) lägenhet nån gång. De inledde väl något förhållande han å min vän men det varade inte länge. Världen är rätt liten, inte sant? =) Har du någon kontakt med honom idag?