Killen jag gick hem till i lördags visste i övrigt precis vem jag var och så, och när vi hånglade ställde han frågan:

"Nå, hur kommer det sig att en så driven, fantastisk och intressant tjej som du inte kilar stadigt med någon?"


Ja. Alltså. Det där va. För det första har jag inte världslätt för att bli kär i folk. Verkligen inte. Jag får små crusher ganska lätt, men de varar överlag en mycket kort period. Sedan skulle jag faktiskt vilja påstå att jag haft en del otur, om man ska säga så. Låt oss gå igenom de två senaste åren rent dejtingmässigt.



1. Senast. Träffar en kille ett tag. Är inte säker på vad jag vill, men försöker hålla en bra distans. Kommer sedan på att jag inte vill låta det gå längre på grund av några personlighetsdrag han har som jag vet skulle göra mig upprörd om vi blev mer involverade. Men jag anser inte att det är något problem. Vi har inte hört av varandra på ett tag, så jag tar för givet att allt är lugnt och att vi kan vara vänner. Får helt plötsligt höra från alla möjliga håll och kanter att han spridit en massa lögner och skitsnack om mig, och jag fattar absolut ingenting. Sedan blir det en hel del kontrovers här, ska sägas. Fick ett mail med en massa förolämpningar igår, exempelvis. Så nu pratar vi inte. Är väldigt trött på det här. Trodde allt var lugnt. sedan KABLAM.

2. Helt knäpp kille. Verkar normal till en början, men efter att vi setts kanske tre gånger så spårar det helt. Han ringer varje dag. SMS:ar tre gånger per dag. Jag jobbar, jag har inte tid att svara på en massa SMS och telefonsamtal när jag jobbar. Han freakar och skickar hundra mail om att jag är taskig och bara leker med hans känslor. Jag blir helt livrädd. Här talar vi inte om ett långt mail, här pratar vi tre om dagen där jag får förklarat för mig precis vilket arsel jag är. Jag svarar inte. Nu undviker vi varandra.

3. Max. Inga problem där egentligen. Max var en snäll kille. Om någon var ett arsel här så var det jag. Men det fungerade bara inte, men han har en fantastiskt gullig flickvän nu (och snygg! har fotat henne) vid namn Elizabeth och det verkar gå strålande. Vi är kompisar, ses inte ofta, men på fin och god fot.

4. Jätteupptagen kille. Jobbade dygnet runt. När han inte jobbade så kompenserade han med att gå ut. Mycket. Jag jobbade som fotograf på Teatron här, så det blev svårkombinerat. Vi hade inte tid att ses eller något. Jag fick höra från folk att han tyckte om mig väldigt mycket, från alla kollegor och allt möjligt. Jag fick höra hundra positiva ord om mig. Det gjorde mig glad, och jag tror att jag någonstans, genuint, verkligen kände att jag skulle kunnat gilla den här personen mycket. Men jag var tvungen att bryta av det hela, vi hade aldrig tid att ses, och det gjorde mig genuint ledsen. Det gick bra och så, ända tills efteråt då det uppstod asmycket dramatik och blev jättemycket bråk på grund av lite olika saker. Nu är det bra i alla fall. Vi springer på varandra ute ganska ofta och mailar då och då. På god fot.

5. Hittar en riktigt, vidrigt snygg kille. Sådär som man vill spy. Ser ut som Jude Law. Han är väldigt snäll också, på allvar. Konversationen ligger väl tyvärr inte på topp, och jag ser inga framtidsutsikter förutom att han är snäll, rar och snygg. Vi passar bara inte helt ihop. TRODDE jag. Det urartar nämligen helt. Det visar sig att det finns en massa problem med honom och hans gamla ex. Jag blir indragen i deras problem. Tjejen börjar snacka skit om mig och de bollar fram och tillbaka. Jag orkar inte. Jag fattar inte varför jag ska behöva vara en del av deras fejd. Jag glider lugnt och stilla bort från det hela. Har glidit ifrån varandra, inga agg. Hans ex som började bråket springer jag däremot på ute regelbundet. Hon är snäll och rar nu, så jag gillar henne.

6. Träffar en kille som jag får värsta bautacrushen på på en gång. Eller, efter andra gången vi ses. Jag kan inte alls förklara det, men i hans sällskap känner jag mig som den snyggaste, roligaste och smartaste personen som någonsin vandrat på den här planeten. Jag tycker om folk som får mig att må bra, och det är något med hans leende när vi är tillsammans och hans hjärtliga skratt som helt enkelt får mig att må fantastiskt. Vi började visserligen aldrig dejta, det kan man inte riktigt påstå. Det han inte gå så långt innan det blev galet. Nåja, det händer en massa, knasiga saker här. Det urartar i ett stort bråk utanför ACE. Vi slutar prata ett bra tag. Den här processen harjag i övrigt gått igenom två gånger med samma person, hahaha. Men nu är allt lugnt. Idag är vi kompisar och har det fantastiskt roligt ihop. Jag känner mig fortfarande glad i hans sällskap, men vi ser till att inte hångla eller göra något sådant även om man ibland vill. Vi vet vad som händer, så att säga. Så, bra kompisar idag! Älskar hans sällskap.

7. Träffar en kille ett bra tag. Är väldigt nervös över hur det verkar gå. Precis i vägskälet mellan "ja, vi har ett förhållande och är monogama men kallar oss inte för ihop, typ, eh" så visar det sig att han är kär i sitt ex. Hans ex har blivit kär i honom igen också, det blir hon tydligen så fort han inte är intresserad av henne. Blir en massa problem. Hon börjar sprida en massa lögner och beter sig galet. Säger att han sagt det och det. Jag blir helt kall, känslomässigt, för det hela är fruktansvärt jobbigt. Däremot så uppskattar jag honom väldigt mycket som person och vidarebefodrar självklart hur hon ljuger och försöker manipulera ihop saker. Blir en himla, himla massa bråk. Alla mår dåligt. Alla bryter kontakten med varandra. Det är en ren och skär jävla katastrof. Idag är vi vänner! Och han är tillsammans med en fantastisk tjej. De passar underbart bra ihop och jag blir altid glad av att se dem tillsammans.

8. Är tillsammans med en kille. Är jättekär. Så kär att det värker i hela mig. Han är dock djupt traumatiserad från tidigare förhållanden och har väldiga problem med att visa känslor. Under hela tiden vi är tillsammans får jag inte ens höra ett: "jag gillar dig". Han är visserligen bra på att göra de där små, fina sakerna som räknas. Men jag är jättekär. Jag blir ledsen över att jag inte känner mig älskad. Han kan inte ens hålla min hand ute eller ge mig en puss. Han klarar inte av att visa känslor. Jag klarar inte av det, går ner asmycket i vikt och får flera vita hårstrån. Jag gör slut. Mår dåligt över det också. Tar ett jävla tag att komma över, ska sägas. Vi bryter kontakten helt väldigt länge. Idag är hans en av mina absolut bästa vänner, och jag värderar honom något otroligt.

9. Ola. Hade varit tillsammans med honom i snart två år. Fanns inga problem alls här överhuvudtaget. Förutom de vanliga miniproblemen som självklart kan uppstå. Vi hade ett bra förhållande. En bra tid. Men det varade bara inte för evigt. Idag är vi vänner, han bor ju dock utomlands nu. Så vår kommunikation begränsar sig till MSN och våra respektive bloggar.



Jag skulle nog vilja påstå att jag hunnit med en del under de två senaste åren. Men det har blivit problem med allt. Jag har inte förklarat problemen, men det har hamnat om liknande saker i samtliga fall. De två senaste åren har gjort mig väldigt rädd och väldigt försiktig. Jag vill inte ha bråk. Därför sätter jag en större distans. Men även när jag sätter en distans så verkar det oundvikligt. Jag verkar kunna dras in i crap även om jag står två mil bort och inte är involverad överhuvudtaget.

Jag känner någonstans att om jag ska börja dejta någon så ska det vara någon som inte tolkar så mycket. Som pratar om saker istället för att bygga upp det till gigantiska problem. Folk som inte drar in mig i problem med deras ex också, helst. Personen i fråga får heller inte vara överdrivet avundsjuk. Jag har många killkompisar, och det har varit ett problem många gånger. Någon som inte ser rött för att jag hänger med ett ex ute en kväll och kanske typ sover över på hans soffa. Och typ någon som INTE skriver hatkrönikor i tidningar om en kille jag börjar dejta efteråt. Och så ska det vara någon som inte är beroende att man ska ses varje dag eller ha konstant kontakt varje tidpunkt på dygnet. Någon som fattar att jag inte hatar dem bara för att de inte får svar på varje SMS.

Men jag vet inte. Jag brukar bli dragen till kreativa killar med mycket energi, stora leenden och hjärtliga skratt. Sociala individer med ett rikt ordförråd som kan sitta och diskutera och dividera saker fram tills tidig morgon. Och text. En bra penna. Det finner jag otroligt attraktivt. En vild fantasti.

Men det verkar som att den här vilda fantastin, den kreativa ådran och de smått ADHD-liknande dragen som jag älskar så mycket oftast kommer med problem. Lättstött. Mycket tolkning. Stora byggen av hjärnspöken. Min smak verkar inte gå hand i hand med det verkliga livet, så att säga.



Eller vem vet, det har kanske inte varit något fel alls på någon av dessa. Vem vet, det är kanske bara mig det är fel på. Vem vet, det kanske är jag som bygger så pass stabila hjärnspöken att de överskuggar allt annat, och att allt annat därav, utan tivel, blir de andras fel.

Svårt att veta! Jag har bara mina ögon att se ifrån, inte de andras.
Jag kan trösta mig med att samtliga erkänt att det är de som gjort fel. I efterhand. Kommit fram till mig. Bett om ursäkt för vad de gjort. Och jag är inte den som som kan var arg för evigt nästan oavsett vad som hänt. Man hade ändå något tillsammans, något som inte bör slängas bort. Och det något kan absolut omvandlas till vänskap istället för förhållande.

Och det är väl så jag ser det. Jag är så trött på de här historierna, så det är vänskap jag främst värderar och söker. Även om jag har en välgömd liten romantiker där inne i mig som ibland skriker efter kärlek, men så fort den kommer till tals så gör jag mitt bästa för att sparka ner den. Det fungerar ganska bra, ska sägas.



Gud så personligt det här blev.