JAG BYTER ADRESS NU!

metrobloggen.se/hannafriden

Ah. Garanterad sommarvärme idag. Och huden luktar av det. Jag undrar varför man glömmer bort det där varje år, hur hud luktar efter att man suttit i solen. Det luktar lite bränt, men inte på ett äckligt vis. Bara lite... Ja. Luktar solkysst.

Eller, jag vet egentligen inte om jag gillar lukten i sig, men man tänker glada sommartankar direkt!
 

Man vet att man är internetstörd när man bokar upp en middag med en av sina bästisar som man inte träffat på sjukt länge genom bloggen, eller?

Onsdag kväll, David! Du, jag, mat och vin. Så ska vi ta igen oss ordentligt. Saknar dig, vännen. Puss.

Jag sitter i övrigt här och förvirrad. Jag har inte fått någon middag ikväll. Den har inte dykt upp framför mig. Jag blir alltid förvirrad när det händer.

Se. Jag förväntar mig att den ska komma automatiskt. Att någon ska laga den åt mig. Alltid. Så jag kan sitta och undra när maten kommer och helt plötsligt så inser jag att ingen har någon plan på att laga middag åt mig och då grips jag av panik. Klockan är halv tio och jag har inte ätit middag. Det är fruktansvärt. Jag har även gått fram och tillbaka till kylen ungefär 10 gånger och varje gång har jag konstaterat att ingen ny, mystisk mat har dykt upp. Det finns ingen mat i kylen.

Det finns ingen mat i kylen, Hanna.

Jag vet inte hur jag ska göra, riktigt.
Jag vill inte handla mat. Jag vill inte laga mat.

Den ska stå här. Här. Rakt framför mig. Sedan ska jag äta den. Det är så det ska vara, helt enkelt.

För tillfället äter jag torra havregryn. Det är ingen grym mat.

Jag undrar hur många Johan det finns. Jag har 23 i min mobil. Det är ganska många. Tycker jag nog.

Min lillebror heter Johan. Johan Erik Strömgren, fin vän sedan en tid tillbaka, heter Johan. En av mina redaktörer på ZTV heter Johan, Johan Jepson. En av mina andra bästa vänner heter Johan. Fyra killar jag dejtat heter Johan.

I min lågstadietklass gick det två Johan, kanske till och med tre. Kommer inte ihåg exakt.

Och så många man pratat med, jobbat med eller vet om heter Johan.

Det lustiga är att alla jag träffat som heter Johan också råkar vara fantastiska människor. Precis alla. Alla har varit omtänksamma. Alla har varit fina. Alla har varit fantastiska.

Jag undrar om det finns någon magi i namnet. Eller, jag vet inte. Men Johan är ett fint namn, och jag gillar folk som heter Johan.

Ikväll blir det middag hemma hos Robert Grave! Känns bra, det var längesedan vi hängde nu. Ni vet hur det går i perioder med vänner? Man ringer och ses precis varje dag och sedan blir man galen, irriterad och vill kräkas över dem. Eller nej, kanske inte. Men man behöver omväxling. Nu har jag och Robert haft lite omväxling, och nu kan vi hänga igen, som de kära vänner vi är.

Varför skulle det här egentligen vara så fel i romantiska förhållanden, kan jag då undra? Att ta en paus alltså? Man gör det ju med vänner hela tiden, och det är aldrig en big deal. Men i förhållanden är det skrik och panik och helvete och allt är förskräckligt och det blir tjafs och det tar slut.

Helt orimligt, egentligen.

Man växlar ju dessutom vilka vänner man hänger med mest hela tiden. Det gör man. Är det helt orimligt att göra det här i romantiska förhållanden? Jag är visserligen lite väl avundsjuk av mig för att palla det, tror jag. Men det skulle helt klart hjälpa till. Jag dejtar ju aldrig någon mer än... tja, en och en halv månad innan jag känner mig panikslagen, trängd och vill dö. Så gör jag slut på något ofantligt osmidigt vis, och sedan ångrar jag mig några veckor senare. Oftast. Men då är det ju inte så mycket att göta åt det hela.

Tänk om man bara kunde ta pauser lite oftare. Utan problem. Kanske svira runt med någon annan ett tag. Vore fantatiskt.

Nä. Dusch nu. Och bajsa.
 

Äh. Jag får alltid en massa mail av företag som vill sponsra med produkter till tävlingar. Och det är väl okej, att fråga alltså, men de har så sjukt mycket krav. Jag vill kräkas när jag ser deras krav. Först och främst så berättar de vad bloggläsarna kan vinna (alltid skit) och sedan säger de, som om de vore en skitstor ynnest från deras sida, att jag självfallet får en av produkterna själv. Så berättar de i ett pisslångt mail precis hur tävlingen ska se ut också.

Och vad jag undrar är... Hur kan företag förvänta sig att man ska lägga ner så mycket tid åt dem helt gratis? Att man ska sitta där och arrangera värsta tävlingen hipp som happ? Att de dessutom ska dirigera hur det ser ut på min blogg?



Men alltså, företag mailar mig helt seriöst och bara GODIS, TRE GODISPÅSAR. DU FÅR EN SJÄLV. Eller STRUMPBYXOR, en till mig och ett par som pris! Eller mobilväskor! Vem fan använder ens mobilväskor? Alltså allvarligt?

Nä. De som sköter PR åt de här företagen borde få sparken. Allvarligt. Att skriva en lång arbetsbeskrivning och säga "du får en mobilväska" är ju fan inget annat än förolämpande. Och jag hoppas inte att någon annan hoppar på det. Hade det varit något grymt som ett presentkort på en bra affär, ett snyggt smycke, en mobiltelefon eller en kamera hade det varit en helt annan grej.

Men att få en mobilväska för besväret? Nej. Det är större chans att jag skriver ut företagets namn och hånar dem på grund av deras fjanterier runt hela marknadsföringen än att jag antar ett sånt erbjudande. Vadfan liksom. Och så säger folk att bloggare får för mycket gratis och yaddayadda. Det får vi inte, däremot har vi en jävla massa PR-firmor efter oss hela tiden som förväntar sig att vi ska sköta deras jobb gratis för att de är lata, dumma jävlar.

Eller, än bättre. För att de vill kunna lata sig och tar för givet att alla med bloggar är dumma i huvudet. Trevligt. Jättejättetrevligt. Verkligen.