Sitter och scannar bilder till en bok vid namn Satans Raseri som ska ges ut av Ordfront. Det ger mig lite problem med tanke på min starka, nästan maniska kristendom när jag var liten. Minnena dras till hur jag tvingade mig själv och min lillebror att tvätta munnen med tvål när någon av oss svurit. Det lustiga är att jag inte fått det någonstans ifrån. Min släkt var inte kristen, inte någon i min omgivning heller - Snarare sågs det som något skamfyllt att vara troende. Men jag var det ändå. Kraftfullt. Jag upplevde att det hjälpte mig. Jag är fortfarande troende, men inte längre manisk. Jag ber. Vilket folk fortfarande blir förvånande över! Av någon anledning så vägrar folk tro på att jag är troende. Bara för att man är vettig och inte moralpredikare så kan man inte vara kristen!

Dock kan man kanske ifrågasätta, då jag både förkastar Bibeln och till stor del även kyrkan. I stort ser jag religion som ett kontrollverktyg, och den enda tro jag kan uppmuntra hos folk är tron på de själva, och tron på något konstruktivt - Inte negativt. Och tron på att man ska behandla folk som man själv vill bli bemött.

Däremot finner jag inte alls tron på vetenskapen som något mer sant än tron på en gud, eftersom att det i grund och bottnen egentligen är samma sak - även om många vägrar acceptera det. Men så länge man inte själv grävt upp ben, lärt sig analysera dem osv. så kan man inte kalla det för något annat än en tro. Därför kan jag inte förkasta andra människors tro heller, oavsett, mer än tron på vetenskapen - som jag själv har, i kombination med min tro på gud och mig själv.

Hursom, vad som ligger kvar är att jag har sanslöst svårt för ord som "satan" och "djävul", jag kan inte ens skriva det utan att få en lätt huvudvärk. Jag kan inte se filmer med det i titeln, jag kan inte läsa böcker med det i titeln. Det går bara inte.

Om man inte har en romantisk koncept som verkligen inte sammanlänkar till kristendom eller bibeln på något sätt eller vis, som Neil Gaimans, Sandmans Lucifer t.ex. som är så långt ifrån Bibeln och kyrkan som jag bara kan tänka mig och som snarare leker med Poeters bild av Himlen och Helvetet, som Dante Alighieri t.ex. (Om du inte läst Dantes Inferno och tillhörande delar så gör det, ytterst god läsning, och nästan ett måste.)

Jaha.
Och till råga på de första svårigheterna (som kanske är en fobi som bör behandlas) så kom det nu upp en bild på en drake med en lång tunga som går in i en kvinnas stjärt! Jag gillar inte sånt heller, det här blir en moraliskt svidande dag.

Nu cigarett.

Bild stulen från: http://www.whitevillebeautysupply.com/Christian%20Mirrors.htm

Det trodde jag sällan om dig. Fördomar igen, du liksom verkar vara väldigt kritisk mot det mesta, så religion var något jag trodde du skulle kritisera starkt. Där ser man. Personligen är jag tillfälligt förvirrad. Jag ber nattbön ibland utan att veta riktigt varför..?

Insåg just att det där med att "...du verkar väldigt kritisk" så menar jag inte att du verkar vara en person med negativ intsällning till allt, utan mer ifrågasättande

paulina: Japp, jag håller verkligen med, och vetenskapen innehåller en hel del olika inriktningar och synsett precis som religion. Vad jag tycker är så synd är att många som är hårt troende inom religion eller vetenskap ofta blint kritiserar den andra sidan utan förståelse att båda sidorna egentligen går på samma känsla, om ändock. Religion i många fall tryggare och mer begränsande.

Victoria: Jag är men är ändå inte ifrågasättande. Jag är väldigt ifrågasättande till religion i sig, men inte till tro. En tro är en känsla och kan inte bedömmas som rätt eller fel, däremot så kan handlingar vara fel.