English translation down below.

En av mina favoritsysselsättningar här i världen är att konfrontera folk som snackar skit om mig. Vissa hanterar det som så att de bara blir sura och snackar skit tillbaks, det gör inte jag, jag blir oftast smått road (om det inte handlar om pura lögner, då blir jag rent ut sagt förbannad, och då jävlar) och blir ivrig när jag ser gärningsmannen i fråga. Det är nämligen få saker som är så extraordinärt som någons ansiktsuttryck när man glatt går fram och hälsar, frågar hur läget är, kallpratar lite trevligt och sedan berättar exakt vad man hört och att det är självfallet att in formationen når källan, så att säga.

Folk blir helt enkelt lätt panikslagna. De flesta reagerar med att börja ljuga. Eller med att bortförklara sig. Först ljuger de, sedan berättar man hur många källor man hört exakt samma sak ifrån, då börjar de oftast stamma, titta nervöst runtomkring sig, ser ångestdrabbade och inser att jävlar, nu är de fångade med fingrarna i syltburken, och få vågar egentligen stå för det de säger. Efter ett tag blir folks röst brusten, agressiv och de börjar slänga ur sig frasen: "varför skulle jag ens bry mig om en så meningslöst person som du? Jag bryr mig inte det minsta" och då är man nära konfrontationsklimax, adrenalinet börjar bubbla i kroppen, ett litet lyckorus infinner sig, man blir pigg och glad och börjar småfnissa, och sedan kan lite olika situatuoner uppstå. Det är speciellt fint när individen blir aggressiv på riktigt, då finns det nämligen ingenting längre som styrker dem som person. Tyvär har jag fått reda på att detta tydligen ska vara ett konstigt beteende från min sida, och att folk helst undviker all form av konfrontation, snackar skit tillbaka och upphåller ett fint yttre, och det är ju bra för omgivningen, kan tyckas. Kanske.

Självklart finns det situationer där det handlar om missförstånd, men då reds det ut direkt. Ett missförstånd är självfallet bättre än faktiskt skitsnack, även om man ibland blir besviken om det i faktum handlar om en individ man själv stör sig på och vill ha en anledning till att kunna säga: "Jag gillar inte hanom/henne därför att..."

Om jag säger något om någon kan man med 100% säkerhet ta för givet att mitt tycke inför denna person redan är känt för individen i fråga, så jag själv slipper alltid den typen av situation. Det är nämligen tämligen idiotiskt att slänga ur sig saker man inte kan stå för i realiteten. Since the shit always hits the fan, så att säga. Sedan snackar jag inte heller skit om folk om det inte är på grund av en faktiskt situation, som exemplet i tidigare nämnda paragraf.

Med vissa undantag, såklart, jag kan uttala mig om åsikter en person har som jag anser vara dumma, och det finns många sådanna, att däremot säga att individen är dum eller ointelligent är en helt annan sak, och då kan man istället diskutera frågan. Ibland kan jag säga: "Jag ogillar den här personen, jag vet inte varför, men jag gör det. Jag har funderat, men jag kan inte komma på det, så förmodligen beror det nofg på något problem hos mig själv, som exempelvis omedveten avundsjuka. Tyvär. Jag avskyr det, med det finns ingen annan förklaring, då individen aldrig gjort mig något ont. Fan."

Det tycker jag är ett mycket bra förhållningssätt, dessvärre har jag aldrig hört någon annan resonera som så om sig själv, men jag tar för givet att det finns där ute, bara att jag missat det. Annars blir jag besvärad.

Stunden man uttalar sig illa, eller medvetet går in för att såra någon helt oprovocerat på ett annat vis, då är man nämligen en mycket, mycket dålig människa på alla plan. Då förtjänar man att få kvida lite i en, faktiskt, förtjänad situation som en konfrontation. Vilket i princip ingen som gör förstnämnda klarar av, alls.

Ni har sett det i bloggen, visserligen.



English

Something which I really love, which you might find kind of suprising, is confronting people who have the nerve to talk shit behind my back. When I hear about it I get amused, and the next time I lay my eyes on the culprit the evil gleam in my eyes come to life.

I walk up to them, I say hello, I'm overall really nice and friendly, and then I say: "Hey, I heard you said this and that and this about my, what do you have to say about that?" sometimes it's just a missunderstanding, and that's fine and dandy, no problems (except the fact that I miss out on some good adrenaline...) Usually people get really nervous, they start sweating, the lose eye contact with me and they start going on with really bad explanations, bno, I mean LIES. I can't deny the fact that I'm awfully scary when it comes to serious stuff, my voice is low pitched to begin with, my eyes are dark as sin itself and my stare is awfully intense. People get nervous, and I love it, it believe it gives me power.

Anyways, after a while, when they've really proved what low and stupid idiots they are, and they've proven the fact that they in fact can't stand up to their orginal nagging, that they can't take being confronted about it, they really start the bitching. And this is where it really gets funny, the adrenaline starts pouring and I get into intense giggle fits (the bad thing about me and adrenaline though... is the fact that this always happen when I get an adrenaline rush, no matter if I'm sprorting or if a friend just... broke their leg, it's kind of awful) and in the end they stand there, they're angry, they're sad, they're panicky and Iäm in intense bouts of laughter.

Quite wonderful, actually.

Me, I don't talk shit. Or yes, of course I do, I'm only human, but at least in decent enough (or socially inept) to be sure that the one I talk shit about already knows about my hatred for them, and I always dislike people for a reason. If I do dislike someone without a real reason, I see it as a fault in myself, not in them, and then there's not much to do about it but to shut the fuck up.