Åh. Idag är jag redigt sliten. Men fan vad kul jag hade det igår!

Först drog jag och Carolina Engman till Spy bars uteservering: Humlegården på deras säsongsinvigning, även kallad Spymlan. Jag hade tänkt ta det rätt lugnt, typ, dricka ett glas vin och sedan köra enkelt på läsk. Allt var ju dock gratis, så det gick inte riktigt så.

Kläderna

Carolina var toksnygg i sin jeansklänning från HM (So 90s!) och hade en jättetuff väska, i kork! En väska i kork, det är strålande. Själv var jag också toksnygg i baddräkten från Kylie Minogue för HM och mina midjehöga, lila satinbyxor från Versace (so 90s!)

Jag är kort!

Det första jag noterade var att jag kände mig som en pygmé. Det är något med creddfolket (inte brattfolket) som är konstigt, de flesta är nämligen riktigt jävla långa. Jag är 170 cm själv, det vill säga lite över medellängd men inte lång, det är ungefär så det brukar kännas, men på sådanna här tillställningar blir jag alltid den lilla pygmén, och igår hade jag dessutom lågskor, för att mjuka av den gravporriga looken med baddräkten med djup, bar rygg. Dåligt drag, kanske.






Kvällen!

Jag sprang på Lady Oscar, vars strålande uppenbarelse jag saknat något ofantligt, och så även Tommie X och Tanya Byrne som blekt sitt hår i exakt samma nyans, de bor förövrigt ihop, och nu ser de ut som två, alternativa tvillingar. Mycket läckert. Träffade på Pierre Björk, som det också var längesedan sist (fotografen som fotade mig för Spy bar! Fantastiskt duktig) och han berättade att han läste min blogg varje dag, jag blev otroligt smickrad.

Jag och Carolina minglade runt, blev fulla. Jag noterade att Carl M Sundevall hade likadana ärtgröna byxor som Peder Lamm på Kings fest. Gott så. Sedan sprang Carolina iväg med sin vän Ida Rislöw till Café Opera, medan jag följde med Emilia Pavlovski, Viktor Barth-Kron och Jonatan Nederdal till, ta-dah, LAROY!

Innan dess möte vi dock underbara Elin Kling, hon är fantastisk duktig, trevlig och smart. Många tar för givet att hon är dum och dryg för att hon är blond och jobbar för Stureplan (som av vissa ses som synonymt med typ, Hitler) men det kan jag på en gång säga är helt fel, enbart dumma förufattade meningar! Elin är underbar och sympatisk.

Det kanske man inte kan säga om Fredrik Dalheim (klubbchef, Hell's kitchen) dock, som vi sprang på utanför som övervägde om han skulle gå in eller inte. Han sa att han inte gillade att hänga med stenkastare. Han förklarade att en stenkastare, det är sånt där Söderfolk, eller sånt där svartklätt knepigt folk överlag. Hans slutsats var nämligen att alla som antingen var från Söder eller hade svart på sig var vänster, och alla som var vänster slängde självfallet en massa sten på folk under demonstrationer.

Där lämnade vi Humlegården och gick till Laroy. Jag ville till Teatron och lyssna på Daniel Öhrn på THE BASH! Men eftersom att jag ville ha med mig alla 86-or i Stureplansredaktionen (Emilia, Viktor och Jonatan) så tänkte jag hänga på för att lyckas övertala dem.

Väl där inne kom Fredrik Dalheim tillbaks, stenkastarhataren. Han pekade på mig och skrattadde, och vrålade "LAROY, LAROY, LAROY" upprepade gånger. Förmodligen som hämnd för gången jag skrattade och pekade när jag fann honom iklädd hoodie på Spy bar. Allt kommer tillbaks.

Sedan drog jag till Teatron, lyckades inte lura med mig folket från redaktionen. Stog och dansade som en tok i DJ-båset och på dansgolvet och hade en helt satans fantastiskt bra kväll. Jag kommer inte ihåg senaste gången jag dansade så mycket! Allt var underbart. En strålande kväll. Hela dansgolvet SJÖNG MED i låtarna och Daniel Öhrn var, ursäkta töntigt uttryck, ON FIRE!

Ja, det var väl det.

När jag kom hem åt jag tre chorizo med pommes och lyckades somna med kläderna på, uuuuh, snusk!

Alla bilder är tagna av fantastisk duktiga Ivan Nunez på Stureplan.se

Jag, Martin Kallisti och Jonny Reichwald drog ut tillsammans. Jag ville framförallt se och höra alldeles strålande och underbara Miss Dilemma. Det fick jag. Hon var grym. Som alltid. Innan hon kom på satt jag och Martin och sjöng en bedårande visa på övervåningen. Martin upprepade "balle" och jag upprepade "stjärt". Vi var mycket högljudda. Vi blev inte utslängda. Vi fick dock många förargade blickar från resten av klientelet. Det var förståeligt. Jag är mycket omogen. Senare, på Neu, så spelade Markus in en film på mig där jag sjöng den klassiska japanska barnvisan som går typ: "Vänner vänner ett två tre, alla är mina vänner osv." på japanska, givetvis. Med gräll nasal röst, givetvis.

Det var en bra kväll. Jag fick sjunga. På det bedrövliga, alldeles fruktansvära vis som bara jag kan.

Ps. Tack för tipset igår Martina! Det var mycket omtänksamt, hoppas du inte slutar läsa bloggen nu för att du sett mig i verkligheten. Höhö. Trevligt att ses!

Hoppsan! Mitt i mitt jobb åt Bobby Oduncu så höll jag nästan på att glömma att informera er om att det ligger STREJTSTAJL från Mikas KOIVISTIO/KARLSSON på Fatale.se! Ni måste titta, det är lugnt de bästa bilderna jag tagit.

Och inga namn, omotiverad namedrop is nothing for me. Låt första intrycket spela spelet, säger jag. Höh.