I 120 dagar ska Simon Gärdenfors, svensk serietecknare, åka runt i Sverige för en framtida serie. Vad du kan göra för att hjälpa honom, eller stjälpa för honom, är att anmäla dig på hans hemsida som värd för hans boende.

http://www.simons120dagar.com/

Skitkul!

9 december har Kartago julboksmässa på Mosebacke torg 3 mellan klockan 15-17:00.

Man kommer kunna köpa böcker, få dem signerade och träffa författarna. Namnen är Martin Kellerman, Charlie Christensen, Nina Hemmingsson och Lise. Öl och mingel förekommer, för tom. serietecknare sysslar med sånt.

Rocky volym elva har just kommit. Perfekt julklapp till dig själv.


Och glöm för all del inte bort att Charlie Christensen kom ut med en ny volym av Arne Anka för ett tag sedan! (Arne Anka: eruppstelsen) Den har jag pinsamt nog inte införskaffat ännu, men det ska åtgärdas.

Kartagos hemsida.

Öppnade Corel Draw (vektorbaserat rit/layoutprogram) för att göra klart sista rycket på ett uppdrag. Kände i händerna att jag behövde värma upp. Tänkte: "Jag kan rita en ful liten mangafigur, det var länge sedan." Dock, som ni kan se, så blev jag irriterad och avslutade inte helt korrekt.

En gång i tiden ritade jag bara saker inspirerat av manga. Sedan slutade jag. För jag blev så sur. Jag blev sur på alla små elitiska grupperingar bland de utstötta (för de flesta som håller på med manga är helt besatta av det, gör inget annat och har tidigare varit ganska ensamma och fått en trygghet i gruppen mangaidkare, precis som i allt annat som kan räknas som en subkultur).

Och ja, manga kan verkligen liknas vid en subkultur. En ganska obehaglig sådan, dessutom, om jag får säga vad jag tycker.

Mangavärlden är full av folk i åldarna 12-32, alla tänker ungefär likadant och har ungefär samma syn på världen. De hänger på forum som enbart behandlar ämnen som manga, anime, japanska och TV-spel och idkar en otrolig elitism. Stava fel - Du är döden. Ha en åsikt om manga inom ett jämställdhetsperspektiv - Du är döden. Rita mangafigurer som inte är anorektiska, utan bara smala - Du är döden och ritar dessutom sk. "tjockisar."

Många, tjejer som killar, kollar även på hentai (tecknad porr). Inom mangavärlden finns det redan en kraftig sexism (och andra obehagliga ting, som att helt "normala" romantiska serier riktade till folk i unga tonåren har regelbundna teman som att den manliga parten i serien tänker att han ska ta tjejen till ett hotellrum eller en dold plats där ingen kan höra henne "skrika", och detta anses helt normalt!) men inom hentai är det än värre. Gå in i vilket forum som helst som behandlar ämnet och se själv vad killar i 13-årsåldern letar efter. De kan fråga efter en specifik manga/anime med temat tecknad porr - om du har en bredare kunskap i ämnet (som jag, dessvärre, eftersom att allt jag läser eller ser sätter sig i minnet för alltid, perkele) så märker man oftast att de frågar efter en specifik som har ett ännu mer obehagligt tema, dvs. våldtäkt.

Ett exempel är alla serier och filmer där det kommer utomjordlingar med tentakler och våldtar skolflickor i massor. Ett annat är alla filmer det finns om gruppvåldtäkter. Ett annat är hur mycket snuff det finns. Tecknad snuff.

Påpekar man detta för killarna så får man oftast svarat "Hehe, jaaah, det är najs!" Chockad blir man, eller iaf jag. Jag frågar dem då: "Vaddå, tycker du helt alvarligt att det är rätt att tjugo killar hoppar på en skolflicka i en gränd för att sedan slänga henne utför kajkanten? Du vet att det hände i Sverige för några år sedan, eller hur?" "Hehhe, jaaa! Jag tittar väl på vad jag vill jävla fittkäring!"

And so it goes.

Nä, jag är egentligen emot att föräldrar ska gå igenom barns saker.
Men jag önskar fanimej att föräldrar kollade igenom filmmapparna på deras mangafanatiska ungdomars datorer. Eller för den delen, gör det olagligt.

Och nej, jag har faktiskt inga förutfattade meningar. Jag har nämligen varit en manganörd själv. Något jag slutade med när jag började upptäcka hur satans skruvade så många blev av det. Det är inte direkt ovanligt att dessa ungdomar spenderar flera timmar om dagen (och i många fall hela dagen pga. att de är sjukskrivna, vilket är väldigt, väldigt vanligt) och matar sig själva med material som säger att allt är okej att göra mot en kvinna bara hon inte hör det och att gruppvåldtäkter är något som är spännande och erotiskt eggande. Eller för den delen humoristiskt. Nä, fyfan.

Det finns såklart bra saker också.
Men de kommer inte just till Sverige.

Några bra alternativ är t.ex. Serial Experiments Lain och Cowboy Bebop. Inte så sexistiskt. Och dessutom bra. Last Exile är fin och ungefär normalsexistisk som saker här i västvärlden är.

Jag slutade rita manga. För jag hatar det som koncept. Fint som tecknarstil, bedrövligt äcklig kultur.

Vilket får mig att undra hur min vän Anette Masui och forna kolega har det i Japan just nu, hon är kulturborgarråd där på den svenska ambassaden. Vi pratade om att hon skulle försöka få in mer jämställd manga i landet innan hon åkte iväg, men det är väl mest de svenska serieförlagen som styr det där, egentligen, och det enda de bryr sig om är säkra kort och lätta förtjänster. Som alla andra. Blä.

Tjohej! Vår (Bokförlaget Mormor) nyutgivna bok av Agneta Klingspor har fått strålande recensioner i såväl Dagens Nyheter som Aftonbladet!

Pisamt nog måste jag erkänna att jag faktiskt inte haft tid att läsa hennes bok själv ännu, men de andra runt omkring mig som läst den är helt betagna och slits mellan ångest och skratt!

Håkans beskrivning av boken.

Om det skulle verka smaskens så kan man köpa den billigt på Adlibris.

Förövrigt får jag inte alls ihop Adlibris sjukt låga priser, deras avanser kan inte ligger på mer än ett par kronor! Jag är helt övertygad om att de finns enbart för att stjälpa hela den fysiska bokhandeln! Jaja - jag klagar inte, billig bok = trevligt.

Idag blev jag fullständigt lyrisk på pendeltåget till jobbet när jag läste
senaste Damernas (Nikita bor i en förort!) och läste att Parfymen, av Patrick Süskind
hade filmatiserats! Det hade jag inte den blekaste aning om och blev eld och lågor.
Parfymen är en av de böcker som verkligen fick mig att läsa på allvar när
jag var liten - vilket har lett till att jag förmodligen har flest böcker av alla
jag känner som inte på något vis jobbar med journalistik eller liknande.

Filmen nämndes i en artikel om naturliga parfymer. Jag kan inte använda
vanlig parfym, jag tycker att det börjar stinka efter ett tag och att flaskorna bara
håller sig en månad eller två innan de syntetiska doftämnena försvinner och bara
lämnar en stark lukt av sprit. Jag kan inte påstå att jag blir besvärad av andras
parfymer dock - så länge de appliceras i sansade mängder.

Intervjun är med en kvinna som heter Mandy Aftel, som även skrivit en bok
som handlar om hur man själv skapar sin egen, naturliga parfym.
Boken heter Parfym - en Väldoftande historia och ska snarast bli ett nytt
tillskott i min bokhylla. Nu kanske jag äntligen kan hitta ett sätt att tillverka
min drömparfym som ska dofta: svartpeppar, cocos och mjölk - Fast det
har jag inte för stora förhoppningar om!

Den enda syntetiska parfym som de klassiska parfymörerna, och även
Mandy Aftel verkar godkänna är, kanske inte så förvånande, Chanel No 5.

På söndag kommer världens längsta bokbord att spelas upp, på Drottninggatan. Där kommer även Bokförlaget Mormor att infinna sig, dvs. bokförlaget som jag delvis jobbar på. Jag kommer förmodligen stå där lite under dagen för att byta ut stackars Håkan så att han får i sig en liten matbit i magen!

Bokförlaget Mormor
Gå gärna in och läs om böckerna om det skulle vara av intresse! Personligen är jag väldigt frälst av Bengt Jahnssons självbiografiska konstbok med lite serietappning.

Förutom ovannämnda så säljer vi en begränsad upplaga konstböcker av Marianne Lindberg De Geer. Titeln följer som alltid samma tema: "Vilse i Kulturen. Jag tänker på mig själv - Orientering".

Hoppla, jag förstår inte varför jag inte skrivit om den här boken tidigare! Möjligtvis har ni redan hört om den, den har ändå funnits ute ett tag, men den tål ändå att nämnas igen.



Modeboken 1900 - 2000,
Lotta Lewenhaupt.

Modeboken är riktigt trevlig facklitteratur inom mode. I den kan du läsa om trender och olika plaggs uppkomst genom nittonhundratalet. Intressant och inspirerande. Förutom det så innehåller den ett stort lexikon där du kan slå upp vilket årtal olika saker hör. T.ex, vilket årtal en viss klack hör till, en viss hatt, en viss modell på kjol osv. Mycket bra om du ska kombinera saker du är osäker på eller om du ska gå iväg till ett temaställe (som t.ex. Debonair på Spy bar där 20-40-tal är grejen), det är alltid skönt att vara säker! Boken är rejäl, känns utförlig och är en fröjd att läsa.

Du kan köpa den på Adlibris för 144 kr.

Igår var jag med Sussi och hennes familj och såg Pirates of the Caribbean 2: Dead man's chest.

Jag kan inte säga att den var bra, men jag kan heller inte säga att den var dålig.
Filmen är en visuell upplevelse, knappast något mer, men det visuella är slående. Jag var inte den enda biobesökaren som var lite vinglig på vägen ut, om sanningen ska fram så verkade ingen kunna gå i snabb eller rak takt. Alla animationer, alla färger och all styrka var fantastisk - dock något utmanande då filmen var extremt lång.

Det var lite jobbigt att det knappt fanns några andetag i filmen, action, action, action. Story var det inte heller mycket av.

Orlando Bloom och Keira Knightley var lika dåliga skådisar som vanligt, dessvärre. Söta ansikten, inget mer. Johnny Depp var som vanligt en fantastiskt upplevelse - och om någon kan få en sunkig, ovårdad och skäggig pirat att få sex appeal så är det garanterat HAN.

Förövrigt: Det var sjukt mycket tentakler filmen igenom, och de var extremt välanimerade. Hoho.

HERREGUD.

Vilka har sett trailern på Djävulen bär Prada? VIlka har läst boken? Vilka vill tokspy på filmen och önska att de aldrig sett trailern? JAG. JAG. JAG. Och förhoppningsvis även NI.

Andrea Sachs är i boken en tjej på 170 cm med klädstrolek 38. Alla andra på Runway är längre och smalare (läs: anorektiska) i trailern är hon lika lång som de andra samt lika smal eller smalare än vad de andra är, skådespeleriet förefaller bedrövligt, och Miranda Priestly har ringar i öronen.

När hon kommer till Runway i boken så får hon snabbt träffa båda assistenter, blir intervjuvad av en annan kvinna och blir sedan inknuffad till Miranda Priestly medan de i all hast innan rycker åt sig hennes ofashionabla portfölj (Miranda Priestly hatar portföljer och blåjeans, en fashionista i min smak!). I trailern däremot så kommer Miranda in på kontoret och frågar "WHO IS THAT?" ang. Andrea. Ett genomgående tema i boken är att Miranda agerar fullkomligt omedveten ang. Andreas existens. I boken, när Andrea blir anställd, så tar Miranda ingen som helst notis om henne överhuvudtaget. Samt att Miranda pratar hemskt mycket i trailern jämfört med hur hon framställs i boken, alldeles för mycket. Hon är dryg, kall och tyst. Auststisk, skulle jag vilja beskriva det som.

Hypen angående Mirandas anländande är dessutom inte alls så extrem som det beskrivs i boken. I boken börjar folk byta kläder, slänger av sig sina bekväma märkesblåjeans och sätter på sig glamourösa modekläder, sminkar upp sig, fixar håret, drar på sig tiocentimetersklackar osv. endast för att Miranda Priestly inte ska ge dem blicken som säger att de är värdelösa, oglamourösa och ofashionabla. Skräcken framhålls inte tillräkligt tydligt.

Jag är missnöjd redan innan jag sett filmen, missnöjd och bitter.
Jag blir extra bitter när det görs dåliga filmatiseringar av mina bäbisar.
Djävulen bär Prada är en av de många bokomslag jag kört repron på, och omslaget fick gå igenom en ganska ordentlig retusch. Jag gillar inte att se bäbisar som jag dessutom gillat att läsa bli helt cepelynchade!

Hu!

Självklart ska jag ändock se filmen. Jag är en modig martyr!