Mitt minne strejkar helt. Jag kan inte hitta mina biljetter till Thalia någonstans. Ni vet när man söker i minnet, man har ett tydligt minne att man hade det i handen, och sedan bara poff? Ja. Det har jag från förra veckan. Öppna kuvert. Plocka ut de två biljetterna. Säga "Ah, biljetterna till Thalia!" lägga tillbaks dem och sedan...

Var la jag dem?

Åh, har letat överallt. Finns inte alls.
Om jag inte hittar dem, har någon annan en till övers?

EDIT: Fixat nu, ringde Bindefeld och ordnade. De är alltid så otroligt trevliga att ha och göra med. Tack!

"Ostbågar byggde dessa ben"

"Öl byggde dessa ben"

"DET ÄR FAKTISKT BARA VIDVINKELN PÅ KAMERAN BARA SÅ NI VET SÅ INGEN BEHÖVER KOMMENTERA DET OKEJ!?!?!?! HAHA TJENA VAD DET KAN GÅ.... hohohohoho..."


Vad är mest klatschigt? Jag gillar det sista. Börja bortförklara sig maniskt utan att någon slags påhopp ännu skett. Blir alltid så fnissig när jag ser det.

Kort kommentar.

Det känns spännande, om ändock en smula obehagligt, att så många av mina bloggläsare äger exakt samma trosor som jag.

Ni och jag, ni och jag.


Jag ska gå och bajsa nu, förresten. Har på mig ett par bredrandiga trosor med en galen, orange hund på. Vad har ni?

Förmånerna man får tillgång är alltså råd. Tips och råd. Aftonbladet PLUS har värderat sina råd till minsta lilla krona. Det är inget fysiskt. Utan råd. Som man kan gissa på är subjektiva i stil med: "giraffer är roliga att se på och här hittar du dem" eller "en vit topp är sjukt najs i sommaren".

Hur värderar man ett råd? Krona för krona, alltså? Är ett råd värt typ 9,50 medan ett är värt flera hundra? Hur ser ett råd ut som är värt femtio öre? Är det ett skitråd? Är de samlade råden en samling bra råd och kassa råd för att vissa bara är värda en spottstyver?

Jag vet inte.

I min blogg får ni i alla fall råd värda flera miljoner kronor. Eller miljarder. Det får ni. Och helt gratis, dessutom! Ett tips: Läs min blogg! (värde: 2348734895394 kronor, KLIPP!)

Nattboken kommer väl upp närsomhelst på Stureplan, men ville komplettera med lite extrabilder från i lördags.

Jag var på Rebecca Simonssons tjejmiddag på Nox i lördags. Det var fantastiskt trevligt! Hade så sjukt kul att det inte var klokt.



Tjejmiddagen på NOX. Observera kontrasterna. Jag är likblek med mörkbrunt hår och alla andra har en fräsch färg och blont hår. Jag är Dracula i mitten av en massa späda oskulder, eller så,



Fina lina och jag! Lina ska vara med i mitt program på onsdag. Hon är grym, och otroligt vacker.



Linn blödde. I övrigt, älskar hennes händer. Långa fina pianofingrar. Mina händer är skitsmå och jag har korta fingrar. Har alltid velat ha händer som Linns.



Rebecca Simonsson, värdinnan för tjejmiddagen på Nox. Fantastiska lösögonfransar från Make up Store.



Försöker kompensera fylla genom att dricka läsk. Går sisådär.



Som sagt. Utanför Spyan efter stängning.

Inatt vaknade jag av en sällsam känsla. Jag var sur, grinig och svettig. Jag hade trubbel med att somna om och min kropp gjorde ont. Sedan lyckades jag på något vis inbilla mig att jag inte alls måde illa eller så, och lyckades snussa ner mig i mina lakan igen.

Och i morse när jag vaknade så var jag sjuk. Igen. Vad i hela helvetet är det här? Är det så att det är nya grejer hela tiden eller är det min bronkit som inte vill ge sig? Kan ju vara det sistnämnda. Som först blir bättre, bättre och bättre för var dags för att sedan återkomma starkt varje söndag-måndag. Jävla skit.

Jaja, bihåleinflammationen är utrotad, om inte annat. Men den här slemhostan kommer jag aldrig bli av med. Dags att... ja, jag vet inte, sluta röka? Man ska inte röka när man har bronkit. Det är dumt. Men det är också ganska dumt att inte kunna säg, bajsa. Och jag har hellre slemhosta än får typ... ja, tarmbråck.


Jävla pissskit. Tänker nog inte gå ut en massa den här kommande helgen. Nu ska jag vara snäll och lugn och bli 100% bra.

Haha. Ingen aning om hur gammal den här är. Har aldrig sett den, dock. Helt knarkad. Tjej blir uppäten av stort gosedjur och hamnar i en värld full av Louis Vuitton-monogram. Flyger runt. Och sådär. Anime. Musik.

Jag vill spy!

Igår när jag kom hem så ville jag fylleblogga lite. Jag ville skriva djupa anekdoter om kärlek och vänskap. Jag ville skriva om tjejer som kissar mitt på Biblioteksgatan. Jag ville skriva om hur fascinerande det är att se hur tjejer flockas kring Victor Flumé som flugor runt bajs. Jag ville skriva om min nya vän som är 2 meter lång. Ja. Jag ville skriva en hel del. Mestadels pinsamma saker.

Det har jag velat göra flera gånger den senaste tiden, men vet ni? Blogg.se ligger alltid nere vid den tiden. Alltid! Alltid! Det går inte att fylleblogga!

Är det här någon spärr? Typ, nu är klockan 05:30 på morgonen, nu spärrar vi Hannas blogg så att hon inte kan göra bort sig och radera skiten dagen efter. Vi måste ta hand om Hanna, den där oansvariga fyllekajan. Inget vettigt kan komma ur henne vid 05:30. Vi låser bloggfan.

Vet inte.

En gång i tiden lovade jag er att berätta om mina tvångstankar. Sedan sket jag i det. Sedan fick ni veta om bacillskräcken och toagrejen. Som är mer en fobi, inte tvångstankar. Bacillskräcken har ju bara med ett underliggande förakt mot mänskligheten att göra, inbillar jag mig, eftersom att jag är jävligt skitsamma gällande snusk från djur. Och i naturen kan jag grisa på för fullt.

Men i alla fall.




Vi kan börja med kaffekoppen. Jag kan enbart dricka mitt kaffe ur några speciella gröna kaffekoppar från IKEA. De finns inte i sortimentet längre, dessvärre. Så jag vet inte vad jag ska göra när de är kraschade. Hoppas jag hittar en ny kopp att ha mani över innan dess, annars blir mitt liv jobbigt. Men ingen annan i lägenheten får använda mina koppar. De finns två av dem. Om de är smutsiga blir jag sur och grinig och låter "GNNNYYYYRGH!!!" slår runt med händerna några gånger, stampar i marken och sedan ställer jag mig surt och diskar medan jag frustar. Om jag är trött och det är efter jobbet så kan jag börja böla. Eller om jag har mens. Då förstör det mig fullkomligt.

Ännu argare blir jag om någon föreslår en annan kopp. Det känns lite som att någon slagit mig i ansiktet. Förnedrande och smärtsamt.

Jag föredrar mina koppar när de ser snuskiga ut, i övrigt. Helst ska de ha stått med intorkat, äckligt kaffe under hela dagen. Sedan gör jag en ny kaffe. I den asäckliga koppen. Det är det bästa kaffet. Eller att micra! Göra kaffe, vänta två timmar och sedan värma det i micron. Det blir så fasligt vidrigt att det inte är klokt. Och jag älskar det. Det får mig att känna mig lite mer tillfreds.

Allt cafékaffe med andra vidriga koppar kan dra åt helvete.

Har jag någonsin berättat hur mycket jag ogillar att fika? Hatar det. Innerligt. Man går till ett kaffe och borden är små och står tätt ihop och oftast så finns det någon obehagligt, lätt muppig doft i lokalen som inte, till skillnad från restauranger, täcks av doften av nylagad mat. Sedan köper man det där man ska ha. En kaffe och bulle, kanske. Sedan sitter man och stirrar på grejerna och tar en klunk eller en tugga i regelbundna, passande intervaller för att det inte ska ta slut för snabbt. Och undertiden sitter man och rycker nervöst i kroppen och tittar runtom sig för att man är så nära alla andras pladder, pladder och pladder. Och du har inget att göra. För du kan inte halsa dina grejer, så du rycker i fingrarna av sysslolöshet och kan inte föra en normal konversation. Sedan tar bullen och kaffet slut, och du stirrar skräckslaget på ditt tomma glas och undrar vad fan du ska göra nu. Du tar kanske en påtår, en till och ytterligare en till. Blir stissig, får hjärtklappning och eventuellt diarré av det äckliga surkaffet, och sedan får du tömma på toan och må illa och sedan springa hem med en snabb ursäkt.

Men det är okej att du har diarré, för du får komma bort från det skräckinjagande fiket. Och den kräckinjagande fikasituationen.

Vill du ta en kaffe? Vill du ta en fika? Nej, aldrig, är mitt svar. Mitt eviga svar. Hatar att fika.

Det här med midjehöga byxor och att sitta ner är ju skitlöjligt. Åt helvete, alltså.

Ni som är smala när ni gör det, sitter ni och suger in magen hela tiden, eller?
Blir inte ni jätteförstoppade?

Sprang på Makode Linde inne på Emmaus idag. Han är en kreativ och rolig jäkel. Har alltid en massa roliga projekt på G. Och så är han urtrevlig. Riktigt charmig.

Han berättade att han skulle ha en utställning, och vad inspirerad jag blir av bara det! Jag vill också. Jag vill måla igen. Och det är nog möjligt. Jag gillar var jag gör just nu och jag känner att jag känner mig stimulerad för första gången på i alla fall två år. Har bara känt mig oengagerad och blasé gentemot det mesta. Och det har bara stegrat, stegrat och stegrat till en punkt där jag i princip skiter i allt och inte bryr mig.

Men jag är taggad igen. Har kul på mitt nya jobb. Och det spurrar annan kreativitet. Känner att jag kan måla och unna mig saker jag inte gjort på länge. Och känner mig aldrig sådär trist förlamad som var vardag bara för några månader sedan. Rör på mig mer också! Jag gör aldrig ingenting, så att säga. Utan antingen så ägnar jag mig åt skrivjobb, eller bildjobb, eller annat. Bara kreativa saker. Eller så studerar jag språk, läser, studerar tecknartekniker, läser på om allt möjligt. Lär mig saker.

Och jäklar, vilka kickar hjärnan får. Kugghjulen rör sig som bara fan. Universum har breddats något otroligt, ska ni veta.

Och nu vill jag ställa ut konst också. Blev peppad av Makodes entusiasm. MÅSTE! Jag ska terra Kleerup i hundra år tills jag får ställa ut i hans galleri, tror jag.


Hurra! Glad!
Och allt blir bara bättre!