Igår gick jag ut för att söka foundation (vilket jag faktiskt har ibland till fest) som vanligt var planen att köpa den från Face som är den närmsta min ljusa hud som går att finna, men fortfarande är för mörk. Med en massa jobb går det dock att få den att fungera. Gick in, sa att jag ville ha den ljusa och gula concealern. Sa att jag ville ha deras ljusaste foundation.

Kom hem.
Och eh?

De har tagit tillbaks Snö! För några månader tog Face bort sin foundation Snö ur sortimentet och avlägsnade den från alla butiker, men det här måste uppenbarligen tyda på att de ångrat sig, vilket jag skattade mig mycket lycklig åt då den faktiskt matchar min dödbleka hy (de andra jag vet som använt den har nämligen antingen varit 1700-talsrolspelare eller goter, så den är blek.)

Så grattis, alla blekisar, den är tillbaks!
Nu hoppas jag bara att Helena Rubinstein någon gång ska ta tillbaks sin, för det var den bästa som någonsin fanns.

Jag sitter och gör arbetsprover till de nya, möjliga jobben. Det känns surrealistiskt. Senaste gången jag gjorde ett arbetsprov var när jag sökte till Bild o Form i Eriksdalsskolan i slutet av lågstadiet!

Jag har aldrig gjort det till ett jobb.
När man börjar jobba tidigt tar man skitjobben, sedan tar man varje liten möjlighet att visa vad man kan. Så fort någon har det minsta lilla problem kängar man sig fram och rycker åt sig datorn burdust innan någon annan som arbetat längre, kommer fram, samt att man tar sin extratid till att ta samma jobb som någon annan gått igenom, men gör det bättre, från scratch, of course.

Det fungerade väldigt bra.


Så jag har aldrig gjort ett arbetsprov.
Jag gör ett bokomslag som jag kallar för "Din jävla apa."
Det är apor på det.
Jag gillar apor.
Och fiskar.

Överexponering är roligt.

Inatt drömde jag att jag och en ytlig bekantskap var väldigt vackert superduper jättekära i varandra. Vi satt hemma hos några gemensamma vänner, vi hade alla åkt ut på landet för att ha en fin helg utan vilt festande, utan bara skönt sommarhäng på verandan med filmkvällar med många, stora kuddar. Jag och han var ledigt klädda, de andra vännerna var lika uppstyrda som de alltid är på krogen.

Han och jag satte oss och pratade. Spillde helt plötsligt våra känslor för varandra. Vi log blygt och glatt mot varandra och höll händerna och var sanslöst lyckliga. Vi älskade båda varandra, det fanns inget bättre i hela världen. Vi berättade för våra vänner om vår kärlek. De knäppte händerna, log brett och lovordade oss och kärleken.

Fast han hade flickvän, det har han i verkliga livet också, tror jag iaf. Vilket var ett problem, men han trodde att hon bara skulle bli lycklig över vår vackra kärlek och önska oss all framgång i livet.

Sedan vaknade jag.
Och drömmar är starka.
Om några dagar kommer fantasikänslorna vara bortblåsta, men just nu är jag kär och lycklig och olycklig på samma gång pga. något som aldrig skett, aldrig kommer ske men som var så verkligt som det bara kan bli. För känslan av kärlek är aldrig falsk, oavsett om det hände på riktigt eller inte.

Jag törs inte träffa honom nu.



Trots att allt igår var gratis så blir det ändå en väldigt dyr utekväll med tanke på att jag inte orkat gå till jobbet idag.Nu ska jag försöka samla tillräkligt med energi för att gå och snyta näsan.

Problem på server orsakade dubbelinlägg samt att vissa kommentarer kom i ca: 50 upplagor.

Problem på server orsakade dubbelinlägg samt att vissa kommentarer kom i ca: 50 upplagor.

Problem på server orsakade dubbelinlägg samt att vissa kommentarer kom i ca: 50 upplagor.

Det är både roligt och jobbigt att fota på klubbar. Det roliga är att man träffar en massa folk som man småsnackar med och de flesta blir glada när man frågar om man får ta en bild. Vissa blir blassé och säger "Jaha, okejdå" då fotar jag dem i regel inte, jag ser det nämligen varken som att de gör mig en tjänst som blir fotade, eller att jag gör dem en tjänst som fotar - utan snarare att man gör en sak tillsammans som både ska ha nöje och nytta utav! De som är blassé blir överlag sedan ganska purkna när man i det läget väljer att vända på klacken, vilket är underhållande. Man kan väl säga ja tack om man vill! Dryg attityd har jag alltid sett som extremt oattraktivt.

Den sämsta faktorn med att fota på klubbar är de som blir arga över att man inte fotar just dem. Folk har svurit åt mig, kallat mig för bitch, snackat skit om mig och en person har tom. lappat till mig på armen när jag sagt: "Nej, tyvär, det är inget vanligt krogfoto utan det handlar om att dokumentera stil och mode, annars skulle jag gärna fotat dig." Han blev jättearg! Sedan har folk en tendens att komma och förstöra i bilden när man ska fota två pers tillsammans, och ställa sig med dem. Då brukar jag artigt be dem att avslägsna sig, det vill de oftast inte. Då får jag ta till en sur min och stirra på dem ett tag, då blir de sura eller ledsna.

Det är dock inte mitt fel, för jag ber dem artigt först några gånger, vägrar de som får de minsan hantera en bitter blick. Det är som att någon skulle komma in på mitt jobb, rita en massa streck på en av mina teckningar (och därav förstöra den) och sedan tycka att jag var dum i huvudet som blev arg för att de förstörde mitt jobb!

Jag undrar om det ör ölen som gör det eller om det är ett gerelbundet beteende hos vissa?

Sånt här brukar jag inte göra, men jag blir så himla upprörd över den här människans fullkomliga idioti. Mina svar står i kursiverat.

Ämne: running

up that hill

Jaha. Kul för dig.

haha haha nja,,menade kate bush låten ,,men de gick förbi,,du har möjligtvis inte hounds of love som ja g kan kapa

Jaha! Förlåt! :D
Nej, tyvär, jag är ingen fildelare!

nä ja mena genom msn om du har den alltså

Det är också fildelning!

nä de ju som spela in band till kompis ,,ju

Nej, det är olagligt och kallas för privatkopiering. Det är olagligt att spela in band till kompisar också!

du fattar ju inte ,,en fuckn skiva ,,good music,,,,var ska man höra bra låtar då

Men sluta vara otrevlig. Jag har sagt nej. Jag tar inte att du försöker uppmana till brott och om du skriver till mig igen så anmäler jag dig till Crew här, det är nämligen förbjudet att hålla på med sånt på Helgon, for your ”fucking”, om man ska använda ditt otrevliga ordalag, information.

Så, knulla dig själv i röven och gå någon annanstans din otrevliga jävel. Ett nej är ett nej, acceptera det.

Alltså. Folk som fildelar för att de vill hitta ny musik, fine, tycker jag, jag har inga moraliska problem med det även om jag inte håller på med det själv. Däremot så ska alla veta att det är olagligt. Om lagen är felaktig eller ej får folk tycka vad de vill om, men alla måste ändå fatta att det är olagligt och att förneka detta faktum är att göra sig pinsamt jävla dum.

Däremot så har jag jättestora problem med folk som redan vet att de gillar en artist, har möjlighet till att köpa skivan, men inte gör det bara för att de KAN få den gratis och därav välja att prioritera andra saker som de inte kan få gratis, t.ex. nya tuffa kläder, sprit eller prostituerade. Vad vet jag.

För det är den typen av beteende som gör så att folk som JAG, dvs KONTSNÄRER (TARARARASTOLTHETSTROMBOM) svälter, blir deprimerade, måste ha trettiosju olika jobb, blir alkoholister och slutligen tar livet av sig eller får svårartad klamydia i hjärnan.

Bajs.

If you like it, if you can afford it, buy it.

Vad roligt det skulle vara om man kunde utnyttja alla människor för gratisjobb, slavhandel, fast utan krav på att ge sina slavar mat! Galant.

Från igårkväll när blogg.se muppade sig:

Men vad sur jag blir på min chef!

Han började byta om här i lokalen och satte på sig ett par beiga manchesterbyxor. Läs beiga manchesterbyxor.

Jag: "Eh, är det där verkligen passande för Nobel?"
Chef: "Ja! Jag vill inte vara helt svartklädd!"
Jag: "Men sätt på dig de svarta byxorna, det där kan du inte ha!"
Chef: "Mummel mutter okej."

Sedan sätter han på sig ett par svarta manchesterbyxor, som såg mer ut som en svart sammetsbyxa.

Jag: "Eeeh, vad är det för dresscode där? Är det inte frack?"
Chef: "Nej, kavaj!"
Jag: "Eeeh, nej, det är det inte, du kommer komma dit helt fel och få skämmas!"
Chef: "JAMEN DET ÄR JU INTE DEN RIKTIGA FESTEN UTAN NORSTEDTS EGNA!"
Jag: "Va? Vaddå? HAR DU ÖVERDRIVIT ALLT? Jag skiter i din fest isf! Nu har du gett mig ångest i onödan! Jävla låtsas-Nobelfest, jag ska ha en egen Nobelfest hemma hos mig som du inte får komma på!"

Chefen ignorerar mig skamlöst.

Sicken dag, sicken dag!

Jag har huva, det är ganska fint, jag önskar den vore lösare dock.

Idag har jag på mig:
Kort huvkofta: Hm, Barnavdelningen.
Klänning med små ränder, mönster puffärm och tjusig knäppning: HM, Divided (våras)
Brett skärp: Vet ej! Gammalt.
Lackskor: Second hand, Myrorna.

Och nu, idag, dvs. den 7 december 2006.
Jag är nyvaken, ska kila till jobbet, är färdiggjord, bakis och ska nog köpa en hamburgare till frukost. Livet är en hel fest, en hel fest I tell you.

Jag får väl skylla mig själv ang. Nobelfestgrejen med tanke på att jag inte ens tänkt på att den faktiskt inte är idag.

Jag tycker inte att man kan skoja om allt.

Jag tyckte aldrig om Tom & Jerry och liknande sadistiska program när jag var yngre. Jag har aldrig uppskattat sidorna på nätet där man kan trycka på knappar och se söta små djur styckas i hushållsmaskiner. Jag tyckte inte om Dolda kameran och alla som trillade, gick in i saker eller gjorde illa sig i allmänhet. Jag blir överlag ganska sur om en kompis skickar länkar till sånt. Nu råkade jag vandra in på en sida som skojade om anorexi, tjejerna som gjort det var väldigt klara med att:

"Thank you for spreading the gospel. And to answer your friend's comment: yes, people totally take this seriously, and we deal with them. It sucks, but they suck for being so stupid, and whatever, we're like too famous to listen to their stupid whining.
love love love"

Jag mår dåligt när folk skojar om våldtäkt, mord, misshandel, ätstörning, undervikt, fetma och ja, en hel massa saker.

Synisk humor för all del.
Men jag drar tydliga gränser.

Men det får man inte göra, för då är man en tråkmåns utan humor!
Eller kan det snarare vara så att personerna i fråga som gör det här, när de får kritik, blir så satans nervösa att de måste kontra med förolämpningar för att de någonstans vet att det är smaklöst och förmodligen, faktiskt, kan skada folk i onödan? Borde de inte någonstans reagera på att det var flera tjejer med anorexi som kommenterat och tycker att deras sida är fantastisk och motiverande?

Förhoppningsvis, för då skärper de sig kanske någon dag. Just nu känner jag lite lätt för att skoja om mord ändå, haha.

Jag tänker inte inkludera någon länk.

Gårdagens läxa: Försök inte bli vän med ex som du bröt med för att de betedde sig illa. Försök inte inbilla dig själv att de säkert är bra människor utanför relationsfrågor. Inse istället att de, när de inte har ett förhållande de måste anpassa sig till; beter sig än värre.

Men hallå! Jag vill ju inte vara bitter, kan inte min naivitet belönas framför att krossas?

Folk som sitter i kassorna till tunnelbanan vägrar sälja mig 20-kronorsbiljetter, de vill bara ge mig de för 10 kronor. Naiviteten skiner igenom och jag ser ut som 15.

Nu ska jag ut på lunch och shoppa ett svart, smakfullt skinnskärp åt min chef som ska på Nobelfesten ikväll. Det är nämligen vi som kört repron på Pamuks bok, och gissa hur bitter jag är över att vår grafiska firma enbart fick en inbjudan? Nåja, jag är såklart glad för min chefs skull.

Jag ska köpa skärpet på BR leksaker. Det ska ha stora lysdioder och låta "BHHRHHHRPPPT" varje gång man sätter sig ner! HA!

Ps. Blev just klart med min andra telefonintervju den här veckan! Jag ska berätta mer när jag vet att jag får, tjoho!

I år och dagar har jag letat efter ett mycket nätt litet skrivbord som har den otroliga talangen att inte vara skitfult. Men det existerar inte! Jag vill inte ha en HANNES, en FLÄRKE eller en MIKAEL från Ikea! Finns det inget som är fint? Alla möbelaffärer gör ju bara de fina i stora versioner, den lilla nätta är omöjlig!

Ett litet enkelt svart - i lack gärna, med en utdragsskvina för skrivbordet, why o why must it be such a problem?

Någon av er vet nog något.
Spill the beans!



Pretty please?