Jag sitter här och avnjuter en god pastis. I min morgonrock, i övrigt. Och ett par mycket sofistikerade glasögon. För sådan är jag, proper och sofistikerad. Lyssnar i övrigt på Mozart. För sådan är jag. Proper och sofistikerad. Tittar lite på ordensbrevet, där min gamle släkting blev utnämnd till riddare. Runt om det står tavlorna med min morfaders medaljer. Och jag är s sofistikerad. Det ska ni veta. Med min pastis, min morgonrock, mina glasögon, ordensbrevet och alla medaljer.

Har fått mens också. Upptäckte det för att jag kliade mig i könshåret och sedan skulle skriva en liten rad på tangentbordet och det blev skitfläckigt och dant. Han skriva ganska länge innan jag upptäckte det också. Könshårsblodet på tangenterna.

Så torkade jag bort det. Nogrant och duktig.

För sådan är jag. Sofistikerad.

Foto: Karin Idering.

Inatt drömde jag en fin dröm. Jag drömde om mina manliga bekantskaper och vänner som är singlar som vid något tillfälle bett mig om någon slags råd eller gnällt om hur svårt det är att hitta tjejer. Jag drömde att jag arrangerat en kväll hemma hos mig där jag först utbildade dem i basic tjejpsykologi, och sedan bad dem fylla i vissa enkäter och så fick de göra små övningar på varandra.

Jag hade stramt, uppsatt hår, glasögon och nidbilden av en skolfrökensuniform. Jag stod rakryggad och alert och var den hårdaste och bästa jävla läraren någonsin.

Sedan gick vi ut. Jag stod där, rakryggad och ordentligt medan de alla tittade på mig med sina hjälplösa hundögon. Jag stod med pekpinnen och sa: "Mjaaa... njaaa, ja, jovars. Låt oss köra igång, då." sedan pekade jag på diverse damer här och var och bad pojkarna runt om mig berätta vad de trodde om kvinnorna i fråga bara från att titta på dem, och sa de idiotiska saker så slog jag dem över fingrarna med pekpinnen. Och sedan arrangerade jag så att passande pojke mötte passande flicka.

Men alla var ganska tafatta och klumpiga, och de fick kalla handen. De var inga bra studenter. Jag sprang regelbundet fram och hytte åt dem och skällde ut dem och skrek: "IG! IG! IG!" och sedan försökte vi igen.

Det hela vara ganska skoj. Jag tror att jag ska göra det på riktigt, vad tror ni?
Jag är väldigt mån om att mina vänner mår bra, och många känner sig lite ensamma och kärlekskranka för tillfället. Det måste vi ju råda bot för, tycker jag.

Sådärja! Nu ska jag ut. Så länge kan ni få se en bild på när Carl M Sundevall hånglar med en hippiekille med långa dreads.

Var på ett litet möte idag, angående att sälja bloggen alltså. Men oroa er inte, inget är bestämt nu och jag velar som fan. Men en intressant anekdot.

Jag: Och jag får betalt per sidvisning, säger du?
Köpare: Ja, men du kan inte sitta och ladda om sina själv exempelvis, för det ser vi.
Jag: Men om jag fejkar det då? Typ genom en massa proxys. En miljon besökare från ryska IP-nummer!
Köpare: Eh...
Jag: Det kan ni inte kontrollera. Jag kanske får en massa läsare från Ryssland. Eller Kina. Det är också vanligt.
Köpare: Vi kan nog se om...
Jag: Nej, det kan ni inte! Men det här låter bra. Jag ska skriva ett grymt program och skinna er ordentligt. Kan jag fundera på det i en vecka?
Köpare: En vecka låter rimligt.
Jag: Bra, det hinner jag bygga ett program på. Vi hörs om en vecka!


Konstigt att de inte började fundera extra efter det här, eller? Det är inte svårt, som sagt. Typ HOSTGinastarPåBloggportalenHOST.

Det finns en attityd där ute som jag tycker är jävligt trist, och det är det här dissandet om att ta in oerfarna personer i TV och som gäster. Att tycka att jag suger är väl en sak, det är det en hel del som gör av ren princip, så skitsamma, men de som gnäller på när en gäst är oerfaren är förjävla trist. Jag vet inte om de här personerna helt allvarligt tycker att man bara ska ha samma gamla ansikten i rutan på riktigt eller om de helt enkelt inte tänker till när de gör sina uttalanden, men jag tycker om inte annat att det är mycket roligare med nytt folk än att tjata ut samma gamla säkra kort. Jag tycker att det är jättekul att bjuda in andra förmågor till programmen och se vad de går för.

Och det är just grejen med nytt, det är inte perfekt från början, det är lite osäkert och lite småtafligt med talet här och var. Jag upplever inte det här som ett problem, nästan tvärtom faktiskt. Att allt ska vara så himla finpolerat hela tiden tycker jag är trist. Trist och platt. Det är roligare och mer intressant att se någon vara mänsklig och utvecklas. Och det är roligt att testa något nytt och faktiskt utnyttja den kunskap och potential som faktiskt finns där ute. Att släppa fram de förmågar som finns, även om de är oslipade.

Det är precis som att det är roligare att länka små, men bra bloggar. Bloggar som kanske inte har världens uppmärksamhet men som faktiskt är grymma. Som man vill ska få mer uppmärksamhet. Att länka de stora som kanske har mest finslipat språk och som byggt sig grej fullt ut tappar sin charm i långa loppet. Det är kul att lyfta fram nytt.

Det lustiga med det här är också det faktum att de som gnäller och tjatar på att det suger att ta in folk utan TV-vana oftast är exakt samma människor som gnäller på att det alltid är samma gamla skit överallt hela tiden. Sedan gnäller de på att det inte är perfekt. Men vad förväntar sig folk? Hur kan folk i ärlighetens namn förvänta sig att det är perfekt från början? Nytt betyder just en specifik grej: NYTT! Perfektion kommer av erfarenhet och övning. Inte av sig självt.

Och när jag hittar någon tråd ute på nätet om att en gäst som aldrig suttit framför kameran verkar lite blyg eller fumlar på orden och därav suger PUNG så blir jag så jävla trött. Vad förväntar sig folk av andra? Att de ska vara någon slags übermensch som plöjer fältet totalt första gången? Varför denna jävla missunsamhet? Och varför inte kritisera, säg, en erfaren TV-profil som borde veta bättre än att göra ditten och datten i rutan? Som att exempelvis vara aspackad?

Jag vet inte hur det är med er, men något av det bästa jag vet är att hitta någon ny obskyr och intressant person, någon ny designer, ett nytt band, en ny plats, en ny vän eller vad som helst. Och det är inte perfekt, men det är spännande och nytt. Som de första osäkra stegen i ett förhållande, som att testa sig fram och våga med kläder eller som att utveckla sin personlighet bit för bit.

Och så är det ju himla kul att klicka fram till de första inläggen i en blogg. Kanske två år tillbaka. Kolla hur det såg ut då. Det är oftast en jäkla skillnad. Som mina första inlägg där man sakta känner sig fram, testar olika saker, känner efter vad man känenr sig bra med, bekväm med, vad som är kul och vad som andra tycker är kul.

Det är vad som är nytt. Och det är inte perfekt. Men det är jävligt spännande.
 

Kära läsare. Den senaste tiden har tre företag kontaktat mig angående att köpa min blogg. Det är tidningar allihopa, så mitt material skulle inte bli begränsat överhuvudtaget. Men jag är ändå osäker. Jag har fått erbjudanden förut som jag avböjt av olika skäl. Dessutom har jag alltid haft en förkärlek för att stå solo. Sköta saker och ting själv. Men någonstans inser man också att man inte riktigt hinner.

Jag skulle gärna blogga med en lön, klart att jag skulle vilja! Jag skulle kunna fokusera mer på bloggen och mindre på andra jobb som jag gör bara för att dra in lönen. Men jag vill inte att mitt material ska ändras och jag vill inte att ni ska känna att ni är bortglömda. Att man bara bloggar för pengar. För det gör jag inte och så kommer det förmodligen aldrig att bli. Vad jag uppskattar mest är ju er.

Sedan har man det där med besöksstatistik. Alla företag har pratat om att de kan höja trafiken också. Och jag undrar om det är något jag egentligen vill. Jag vill gärna att min besöksstatistik går upp för att folk gillar det jag gör och återkommer, men jag är inte sådär suppertaggad på att få högre trafik bara för att.  För, jag menar, om man kollar in på de större bloggarna och läser kommentarerna eller ser vad andra bloggar skriver om dem så finns det en synonym grej, och det är att minst två tredjedelar av besökarna hatar bloggskribenterna. Det tycker jag i ärlighetens namn verkar jävligt ovärt, faktiskt. Man måste inte bli älskad eller ens accepterad av alla, men om två tredjedelar av besökarna var arga och sura och hatade mig så har jag ingen som helst tvivel på att jag skulle bli en mycket sämre och surare bloggare.

Så jag tycker att det är lite svårt just nu. Med beslut och så. Jag ska i alla fall träffa några av dem i veckan och diskutera lön, exponering och så vidare. Och vi får.

Som tur är så vet jag i alla fall att ni inte skulle tycka att det var jobbigt om jag var avlönad. Jag vet att ni är kloka nog för att anse att det inte är fel att få betalt för ett jobb. Jag förmodar att ni skulle tycka att det var ruttet med smygreklam, och där är vi i så fall helt ense, och det är helt enkelt något som aldrig kommer att ske. Utan det skulle bli helt normal lön till ett helt normalt jobb, och jag antar att det inte skulle handla om några groteska summor heller. Mer som en krönikör, fast varje dag, flera gånger om dagen för mindre pengar styckvis än vad man brukar få. Och förhoppningsvis skulle jag då kunna fokusera mer på det här och ge er en ännu bättre blogg!

Men det är svårt. Och jobbigt att tänka sig att man inte... ja, står solo, längre.

Usch. Har just jobbat klart och ska äntligen sova. Hade lovat bort mig på familjemiddag så allt blev sent, sedan kom en Aftonbladetfotograf förbi och fotade mig mitt under det hela. Ska bli kul, det där. Berättar mer om det senare. Nu ska jag dö, och imorgon kommer jag ha ångest över min sömnbrist. Bläh.

Vi ska göra klart hela programmet för onsdagen imorn. Tidsbrist på grund av en massa helgdagar. Stress och ångest. Nu skulle någon gärna få skjuta mig i skallen så att jag kunde få lyxen att avlida, om inte annat, bara för ett tag. Vore skönt med lite vila.

Igår när jag kom hem (07:30 på morgonen) och skulle laga min mat innan sänggång så blev jag så himla ledsen. Minimalt med risnudlar och det enda ätbara som återfanns i kylen var en massa goudaost. Inget man blir sådär superpepp av, direkt.

Men! Gjorde bästa maten ändå, och blev påmind av min absoluta favoriträtt som jag inte ätit sedan dagis som regelbundet bränner i mitt smakminne som en av de fantastiska rätter jag någonsin ätit: fiskpudding.

Tog ut 200 g Alaska Pollock, fryst blockfisk.
Tina i micron.
Ha ner i pannan, hacka det till en fin röra.
Börja steka lite lätt.
Slå ner grädde regelbundet, lite i taget för en snabb och jämn stuvning.
Kokade lite risnudlar till det.
Ytstekte broccoli och champinjoner.
Blanda fritt!

Det blev en otroligt fin och rund smak, ska ni veta. Jag satt och njöt i min säng medan jag tittade lite på Rose of Versailles. Sedan somnade jag med glada dagisminnen.

Men ja, stuva fisk! Så bra. Det ska jag göra oftare. Så sjukt enkelt att göra också. Och billigt!

Jag måste alltid äta vid flera tillfällen under en utekväll, annars dör jag. Alkohol är elakt mot magslemhinnan, och det slår till direkt på mig vilket innebär att jag kan börja kräkas som en galning om jag inte får i mig mat. Inte det att jag blir full, utan bara det att jag har en känslig mage. Och är så satans hungrig hela tiden.

Så i födelsedagspresent så springer Johan Erik Strömgren ut och handlar glutenfritt på McDonalds åt mig, mitt i festen! Asnajs. Sedan, runt fyratiden, så lagar jag risnudlar och har i skinka, typ en hel tub amerikansk dressing och så en massa smör. Tycker att det är grymt gott, alla andra som smakar tycker att det är det vidrigaste de någonsin ätit. Men jag tycker att det är grymt. Helt fantastiskt.

Snacka om att kraven för smaken på mat sjunker när man är glutenintolerant. När man först får reda på att man har det och testar med glutenfri pasta istället så smakar det så jävla vidrigt. Kommer ihåg det så tydligt. Det är grötigt men hårt på samma gång, smakar konstigt nog mjöligt och, inte så konstigt, jävligt syntetiskt. Inte alls gott. Sedan vänjer man sig genom åren och tycker att det är gott. Samma sak med glutenfritt bröd.

Jag undrar om man skulle få en smakchock om man fuskade någon gång. Jag fuskade en gång för några månader sedan. Jag kokade snabbmakaroner. Och fyfan vad gott det var. Helt jävla överlägset. Det var nog det godaste jag ätit på flera år vad gäller enkel mat.

Vad synd det är om oss glutenintoleranta. Äter bara äcklig skit. Bra att vi inte märker det efter ett tag.

Måste vara som att banka huvudet mot en vägg hundratals gånger. I början gör det ont, men i slutet får man en hjärnblödning och dör. Och då känner man ju inget längre, äh.

Fan. Nu har drygheterna inför festen börjat. Folk som ringer upp mig angående helgen. Folk som jag aldrig någonsin hänger med förutom att säga hej lite snabbt på krogen som jag inte känner. De ringer och frågar vad jag ska göra. Vilket de aldrig gör annars. Jag svarar: "Inget. Ska nog ta det lugnt:" De svara: "Ehhmmm, jaha? Du är säker? Du ska inte göra något på lördag." "Kanske, vet inte." "Mmmmhmmm, inget alls heller?" "Nä. Kan ju ringa om så är fallet." "Jahaja!" "Ja." "SÄKER på att du inte ska göra något på lördag?" "Jag ska sova nu, är trött och sjuklig. Hejhej. Ha en trevlig helg!"

Det här är EXAKT samma människor som SMSar eller ringer mig klockan ett på natten, gärna vardagar dessutom, och frågar om gästlista på olika Stureplansställen. Något som jag inte har, och aldrig har haft, makten att ens fixa! Jag har jobbat på en krog i mitt liv och där kunde jag fixa gästlista. Jag jobbade där i ett halvår. Ett halvår av hela mitt liv. Det var över ett år sedan. Folk ringer och SMSar fortfarande om gästlistor på en massa ställen. I vissa fall ställen som jag aldrig ens hört talas om.

Samma människor. Snyltare. Folk som knappt känner och med ansträngning kan komma ihåg namnet på som man aldrig varit kompis med. Folk som bara ska ha, ska ha och ha. Vid varje tidpunkt på dygnet. Som förväntar sig att man ska göra allt för dem. Som aldrig, mind you, gjort något för mig. I många fall är det till och med folk som varit ytliga bekantskaper för flera, flera år sedan som snackat jättemycket skit om en. Sagt en jävla massa taskigt.


Och vet ni det bästa med det hela?

När de ringer klockan 02:00 på en tisdagkväll när jag ligger och sover (jag börjar jobba klockan 09:00!) och frågar om jag inte kan fixa en gästlista plus två på något obskyrt ställe och jag säger: "Nej. Det kan jag inte göra. Jag kan inte fixa en sådan sak och jag har aldrig kunnat. Och jag ligger och sover. Jag börjar jobba nio imorn." vet ni vad man får höra i efterhand?

Att man är en dryg jävla fitta. Egofixerad. Att man har låtit saker stiga en åt huvudet. Att man är ful, dum och otrevlig.


Visst är det lustigt? De här människorna.
Jag förstår mig inte på dem. Alls.


Vad är problemet med att vara sansad och trevlig? Vad är problemet med att, ja, ringa eller sms:a vid vettiga tillfällen? Jag blir inte arg om någon ställer en fråga. Det måste man ändå få göra, och det är inte fel. Men vid sådanna tider på dygnet, och att bli så arga när man inte kan fixa grejer. Det är sjukt. Och respektlöst. Det är egofixerat och smaklöst. Jag fattar det inte. Jag har själv aldrig gjort så. Ska man ha något, då får man vara trevlig. Går det inte, ja, då får man tacka ändå. Hur kan man kräva saker på det viset? Förvänta sig att alla ska vara deras små uppassare? Deras betjänter? Att de ska vara där för att fixa varenda grej för dem?

Hur ser de här människornas hjärnor ut, egentligen? Deras uppväxt? Deras liv?

Jag har haft en stor vilja att dissa den här H&M-reklamen jävligt längre på grund av hur OTROLIGT LÖJLIGT DET SER UT NÄR MODELLEN PLUTAR SÅDÄR MYCKET MED LÄPPARNA.

Men jag har låtit bli. Jag har låtit bli på grund av att jag vet exakt vad ni kommer skriva angående mig gällande det hela.

Men vet ni? Det är påskhelg snart. Jag bjuder på den. Skriv på. Skriv "MEN DU DÅ!" Gör det. Bjuder på den.

Jag har börjat maila folk som skriver anonyma påhopp i bloggen. Det är skitroligt! De blir skrämda som fan, blockerar ens mail på direkt (för att det blir för verkligt och nära inpå, inbillar jag mig) och kan inte ta den minsta lilla kritik. Inte oväntat, kanske.

Och nu gick jag in på Helgon.nets forum där de diskuterar programmet.

Någon säger att jag är en dålig programledare, och fine, det svarar jag med "synd att du tycker att jag suger."

Någon annan är arg för att Carl Johan sa "japansk J-rock" i programmet, vilket jag förklarar med att de som inte är insatta självklart inte förstår att j-rock står för "japansk rock" utan lätt kan få för sig att det är något annat, och att det är bra att vara tydlig eftersom att det är rent av osympatiskt att ta för givet att alla är experter.

EDIT
Sådärja. Den där killen som var taskig har skrivit en lång ursäkt till alla gäster. Bra. Nu låter vi honom vara.