Jag är en dum gråtfontän
Jag har ett drag som jag ser som förbannat oattraktivt. Eller, jag kan inte rå för det, så om det inte vore för andras reaktioner på det hela så skulle det inte spela någon roll, men problemet är att jag börjar gråta skitlätt. Det är inte det att jag tar mer illa vid mig än andra, vilket många tolkar det som och faktiskt, inte helt ovanligt, hånar mig för, utan det är bara det att den minsta lilla känsla som är mer än den vardagliga apatin sätter igång gråtfontänen.
Jag har undrat och undrat vad det beror på, men tydligen så är det en hel del andra kvinnor i min släkt som har samma grej. Jag börjar böla när jag är arg, ledsen, upprörd, glad eller lycklig. När jag lyssnar på musik som berör mig så börjar jag böla. När jag läser en bok och något glatt eller ledset händer så börjar jag böla. Blir jag arg så börjar jag böla. Jag kan till och med börja böla av viss kritik även om jag vet att den är befogad och egentligen inte blir så upprörd av den - Bara för att den sätter igång en känslomässig reaktion.
Men jag gillar adrenalin. Det gör jag. När jag blir förbannad och känner mig aggressiv så börjar jag inte gråta. Jag föredrar att vara förbannad, alltså. Inte på grund av mina egna känslor, utan snarare vad folk säger om man börjar gråta. Att man är löjlig. Svag. Känslig. Allt det där. Och börjar man bli lite tårögd på grund av den där automatiska, fysiska funktionen som jag inte för mitt liv kan rå för - då känner jag mig löjlig. Förnedrad. Hemsk. Och det kan i sin tur spurra riktigt jobbiga känslor och göra mig ledsen på riktigt.
Jag har exempelvis börjat gråta på en hel del arbetsplatser helt utan rimliga skäl. Orimliga skäl för andra, alltså, för mig är det ju som att det skulle börja klia lite i min arm - det är automatiskt och inte på något sätt allvarligt. Som ett leende eller en nysning. Men reaktionerna på gråten däremot, och hur allvarligt gråten tolkas, det är ett problem.
Och jag kan förklara det här hundra gånger men det går inte in. Det går aldrig in hos folk. Men jag antar att deras reaktion på gråten är lika automatisk som mina känsliga tårnerver. Och det, det är ett jävla problem.
Fan, mina ögon börjar ju läcka av allt möjligt annat också. De kan börja rinna för att det är kallt, varmt, på grund av lukt, minsta lilla ögonirritation sätter igång ett vattenfall och så vidare. Mina skitögon. Hatar dem.
Har någon av er samma problem? Vore väldigt skönt att känna igen sig lite i det här, tycker jag.
Jag har undrat och undrat vad det beror på, men tydligen så är det en hel del andra kvinnor i min släkt som har samma grej. Jag börjar böla när jag är arg, ledsen, upprörd, glad eller lycklig. När jag lyssnar på musik som berör mig så börjar jag böla. När jag läser en bok och något glatt eller ledset händer så börjar jag böla. Blir jag arg så börjar jag böla. Jag kan till och med börja böla av viss kritik även om jag vet att den är befogad och egentligen inte blir så upprörd av den - Bara för att den sätter igång en känslomässig reaktion.
Men jag gillar adrenalin. Det gör jag. När jag blir förbannad och känner mig aggressiv så börjar jag inte gråta. Jag föredrar att vara förbannad, alltså. Inte på grund av mina egna känslor, utan snarare vad folk säger om man börjar gråta. Att man är löjlig. Svag. Känslig. Allt det där. Och börjar man bli lite tårögd på grund av den där automatiska, fysiska funktionen som jag inte för mitt liv kan rå för - då känner jag mig löjlig. Förnedrad. Hemsk. Och det kan i sin tur spurra riktigt jobbiga känslor och göra mig ledsen på riktigt.
Jag har exempelvis börjat gråta på en hel del arbetsplatser helt utan rimliga skäl. Orimliga skäl för andra, alltså, för mig är det ju som att det skulle börja klia lite i min arm - det är automatiskt och inte på något sätt allvarligt. Som ett leende eller en nysning. Men reaktionerna på gråten däremot, och hur allvarligt gråten tolkas, det är ett problem.
Och jag kan förklara det här hundra gånger men det går inte in. Det går aldrig in hos folk. Men jag antar att deras reaktion på gråten är lika automatisk som mina känsliga tårnerver. Och det, det är ett jävla problem.
Fan, mina ögon börjar ju läcka av allt möjligt annat också. De kan börja rinna för att det är kallt, varmt, på grund av lukt, minsta lilla ögonirritation sätter igång ett vattenfall och så vidare. Mina skitögon. Hatar dem.
Har någon av er samma problem? Vore väldigt skönt att känna igen sig lite i det här, tycker jag.
Söndagsensamheten
Men söndagshelvete. Det finns ingen dag i veckan som man kan känna sig lika ensam på. Jag vill bara krypa ner i en säng, kramas, äta chips och titta på film. I mjukiskläder. Linda mina ben runt någon annans. Pilla i deras hår, lukta i deras nacke. Kittla dem lite i midjan. Fälla nöjda suckar. Allt det där.
Söndagsensamheten. Usch.
Nu ska jag tröstäta.
Söndagsensamheten. Usch.
Nu ska jag tröstäta.
Bvaff
Foto: Maximilian Borovic, Stureplan.se
Jag brukar inte riktigt vara den som gnäller eller känner ångest över fula bilder, direkt. Fula bilder behövs som komplement, annars blir man plastig, omänsklig och trist. Men alltså, här. Allt är så fel. Mitt hår ligger platt. Min min är stel och obefriad. Mina kläder... ja, alltså, jag tänkte att jag skulle testa att vara lite laid back på ett sätt jag aldrig är och bara liksom... vara vanlig tjej, rakt igenom. Men jag vantrivdes något ohyggligt i det. Och summan av det hela är väl att jag ser ut som en nunna på studiebesök, eller så.
Äh. Men var för sig är kläderna fina, det är de.
Men mitt hår! Herrejesus. Jag är en lodis.
Nu ska jag till jobbet. Är sen, min mage har ballat ur lite.
Kontakt
Den här helgen drog förbi sanslöst snabbt. Snabbare än väntat. Och jag är fundersam, ohyggligt fundersam. Det känns nästan som att jag skulle kunna sätta mig ner och författa pseudodjup poesi som får många, många år sedan. Med ett oerhört kackigt resultat, mind you.
Jag har nyligen fått en liten tillsägelse från vänners håll, också. Om hur dålig jag är på att ta kontakt. Om hur svår jag är att få kontakt med. Att jag aldrig ringer eller SMS:ar eller föreslår umgänge. Jag vet att jag är sådan, men jag vet inte riktigt hur jag ska göra något åt det. Jag kan absolut sätta mig ner och bestämma att jag ska ringa runt, men det... ja, det håller inte särskilt länge.
Jag känner mig taskig. Jag älskar mina vänner och jag vill inte agera på ett sätt som får dem att känna sig som att de jagar mig. Men det är något med det där. Jag kan knappt svara på mail, har aldrig skickat ett brev i hela mitt liv, lägger mobilen på ljudlös hela tiden och är svår i allmänhet. Enda undantaget är jobb.
Jag försöker komma på varför det är så. Varför det alltid varit så. Är det någon underliggande rädsla för att bli ratad? Det är lättare att låta bli att ta kontakt, för då får man alltid ett nej? Eller är det bara lathet? Egocentrisk slapphet? Är det samma rädsla inför intimitet som jag har vad gäller romantiska relationer som återspeglar sig på resten av livet? Jag vet inte. Jag funderar.
Dags att försöka göra något åt det igen, i vilket fall.
Jag vet att många av er skickar hemskt fina mail till mig ofta. Jag är dålig på att svara på dem med. Det är kackigt av mig. Det är skitdåligt av mig. Jag måste bli bättre på det med. Jag blir ju så glad när jag får dem. Och jag sitter där och författar ett svar men har sådanna problem med att bara klicka på "skicka". Jag skriver ett svar, tittar på texten, sedan loggar jag ut.
Jag förstår det inte alls. Kan vi inte ha en terapistund? Förklara varför jag har svårt för det här, så kan jag göra något åt det. För jag kan inte riktigt sätta fingret på var svårigheten faktiskt ligger.
Jag har nyligen fått en liten tillsägelse från vänners håll, också. Om hur dålig jag är på att ta kontakt. Om hur svår jag är att få kontakt med. Att jag aldrig ringer eller SMS:ar eller föreslår umgänge. Jag vet att jag är sådan, men jag vet inte riktigt hur jag ska göra något åt det. Jag kan absolut sätta mig ner och bestämma att jag ska ringa runt, men det... ja, det håller inte särskilt länge.
Jag känner mig taskig. Jag älskar mina vänner och jag vill inte agera på ett sätt som får dem att känna sig som att de jagar mig. Men det är något med det där. Jag kan knappt svara på mail, har aldrig skickat ett brev i hela mitt liv, lägger mobilen på ljudlös hela tiden och är svår i allmänhet. Enda undantaget är jobb.
Jag försöker komma på varför det är så. Varför det alltid varit så. Är det någon underliggande rädsla för att bli ratad? Det är lättare att låta bli att ta kontakt, för då får man alltid ett nej? Eller är det bara lathet? Egocentrisk slapphet? Är det samma rädsla inför intimitet som jag har vad gäller romantiska relationer som återspeglar sig på resten av livet? Jag vet inte. Jag funderar.
Dags att försöka göra något åt det igen, i vilket fall.
Jag vet att många av er skickar hemskt fina mail till mig ofta. Jag är dålig på att svara på dem med. Det är kackigt av mig. Det är skitdåligt av mig. Jag måste bli bättre på det med. Jag blir ju så glad när jag får dem. Och jag sitter där och författar ett svar men har sådanna problem med att bara klicka på "skicka". Jag skriver ett svar, tittar på texten, sedan loggar jag ut.
Jag förstår det inte alls. Kan vi inte ha en terapistund? Förklara varför jag har svårt för det här, så kan jag göra något åt det. För jag kan inte riktigt sätta fingret på var svårigheten faktiskt ligger.
Nähä nä
Nähä, nä! Ingen konsert. Jag har tappat mitt legg så jag kom inte in. Det är det fina med att se ut som man är 16, vet ni. Så fort jag tappat beviset på min ålder så skrattar folk mig rakt upp i ansiktet. Inte bara så att de säger nej, utan de är direkt otrevliga och säger saker som: "Nej, trodde väl det. Gå hem nu lilla gumman."
Piss.
Piss.
Den där Johan
Emilie Rinse, Franciska Svensson, jag och Johan på min fest.
Fotokredd: Emilie eller Franciska, vet inte riktigt!
Snart ska jag ut på konsert med Johan Erik Strömgren och Oscar Carlén. Jag tror att jag kanske ska starta en egen kategori för Johan, typ, eftersom att ni blir alldeles till er så fort jag lägger upp en bild på honom. Det är något visst med Johan. Varenda tjej jag presenterar honom för verkar få en crush på honom. De kan tala i fem sekunder och de har en crush på honom. Jag själv har haft en crush på honom.
Det är helt livsfarligt, ska ni veta. Jag vet inte hur många gånger jag sett tjejkompisar falla pladask för honom. På tre röda sekunder. Och jag undrar vad det egentligen är mer honom? Han är sjukt charmig och man mår fantastiskt bra i hans sällskap. Det är väl det. Att han har en blick och ett leende som får en att känna sig som bäst i hela världen. Men inte bara en blick förstås, Johan är fantastisk. Det är han. Och jag är så glad att jag har honom som vän.
Sådärja. Byta kläder nu och ut, det ska bli spännande att se hur många det är som dras med att Johans charm ikväll.
Sol och alkohol
Usch. Tog en öl just. Hade glömt bort hur dåligt jag mår av minsta lilla alkohol i dagsljus. Jag vet inte varför, men det får mig att må illa. Eller jo, av solljuset blir jag mer taggad, spattig och energifylld än vad jag skulle kunna bli under min värsta fylla, och sedan öl på det.
Fungerar inte. Fungerar inte. Alkohol hör natten till.
Fungerar inte. Fungerar inte. Alkohol hör natten till.
Fråga oss om porr i direktsändning!
Just det ja!
Min lillebror kommer att sitta vid datorn under programmet och kolla av frågor som kommer in från tittarna. Om ni vill ställa egna frågor angående porr eller sexualitet eller något runtomkring eller kanske har en egen fundering så får ni hemskt gärna registrera er på http://www.playahead.se/ztv/ För då kommer ni att kunna skicka frågor till oss under direktsändning på den här adressen: http://www.playahead.se/ztv/ztv_program.aspx?programid=1d0c504d-3b32-462d-9a16-9959d9301b2d
Fråga vad som helst, inget är för knäppt eller vulgärt. Kör på! Ju mer desto roligare!
22:00 går programmet på ZTV, hurra!
Min lillebror kommer att sitta vid datorn under programmet och kolla av frågor som kommer in från tittarna. Om ni vill ställa egna frågor angående porr eller sexualitet eller något runtomkring eller kanske har en egen fundering så får ni hemskt gärna registrera er på http://www.playahead.se/ztv/ För då kommer ni att kunna skicka frågor till oss under direktsändning på den här adressen: http://www.playahead.se/ztv/ztv_program.aspx?programid=1d0c504d-3b32-462d-9a16-9959d9301b2d
Fråga vad som helst, inget är för knäppt eller vulgärt. Kör på! Ju mer desto roligare!
22:00 går programmet på ZTV, hurra!
Hoppsan
Jag satte det här som min Facbook-status igår, va. Och nu när jag loggade in så kunde jag inte annat än skratta åt mailkorgen på Facebook. Inte mindre än 13 av mina manliga bekantskaper, eller, 15 om man räknar in min wall, har föreslagit tid för umgänge mot betalning.
Jag tror minsan att något slags missförstånd är...
Nu, fortsätta jobba. Stress!
Mitt spikraka hår
Så här rakt hår hade jag när jag var liten. Inte ett dugg lockigt, som ni kan se (men fortfarande lika blek...)
Jag var faktiskt jävligt nöjd med det, ska sägas. Jag kommer fortfarande ihåg den där hemska dagen då jag fick min första hårlock. Det var i andra klass i lågstadiet. På fritids efter skolan. Hade varit inne på toa och skulle tvätta händerna, ser mig själv i spegeln och upptäcker en, jag upprepar EN, lock i mitt annars spikraka hår.
Jag stirrar. Jag stirrar. Jag stirrar. Sedan börjar jag skrika för högan hals och gråta skitmycket. En massa personal kom skrikandes för att fråga vad som hänt. och jag grät, jag grät och jag grät och pekade på den där hårlocken.
Barndomstrauma.
Och ja, lockar är fina. Men de är inte värda allt besvär de orsakar och hur jobbiga de är att ta hand om. Vill man inte se ut som en luffare så är det jävligt omständigt. Och det är inte värt så mycket. Inte alls. Nä, tacka vet jag hattar och peruker. Hurra Hurra.
Karin och humlan
Läs nerifrån och upp.
Jag gillar hur Karin Idering går från total skräck till mordlystenhet och tillslut omtanke.
Jag ser fram emot den stundande begravningen, perfekt dokumenterad på Facebook.
TV ikväll på ZTV
Åhej och hå! Ikväll ska jag vara med i TV. I Tinas program på ZTV. Jag och en massa andra.
Jag vet faktiskt inte alls vad vi ska göra eller så, men det är väl..?
Ja. Det går nog bra.
Inte mitt fel det där om ämnet, ska påpekas.
Men klockan 22:00 går det på ZTV i alla fall. Jag ska vara gäst och får vara full. Vilken grej, va! Det jag längtat efter så länge. Få supa till det lite i TV. Yesbox.
Jag vet faktiskt inte alls vad vi ska göra eller så, men det är väl..?
Ja. Det går nog bra.
Inte mitt fel det där om ämnet, ska påpekas.
Men klockan 22:00 går det på ZTV i alla fall. Jag ska vara gäst och får vara full. Vilken grej, va! Det jag längtat efter så länge. Få supa till det lite i TV. Yesbox.
Onsdagens program: Porr!
Ja, på onsdag ska vi prata om porr, dårå, på ett jävligt bra sätt ska sägas. Jag är så trött på hur man pratar om porr i media, att allt ska vara så svart eller vitt. Antingen ska man hata det eller hypa det. Jag vet inte det, för det första är det jävligt snävt, hur folk definierar pornografi alltså. Det finns många aspekter av porrbranschen som jag hatar och tycker är hemska, och det finns många saker som jag tycker skadar. Att det exempelvis är i princip en sorts pornografi som unga får tag på och utvecklas av, vilket garanterat suger apapung.
Men det är inte det hela. Jag vill ta upp porr ur olika perspektiv, och inte på ett jävla offersätt som alltid annars. Så fort det talas om porr är det antingen hat eller någon historia där en individ offerbenämns. Men what of the other kinds? Pornografi har alltid funnits. Det kommer alltid att finnas. Det är bra att lyfta fram det som är bra, som man gillar, på ett jävligt opretantiöst sätt.
Däremot, vet ni hur svårt det har varit att hitta tjejer som vill prata om det i programmet? Skitsvårt. Många blir nervösa över tanken att tala om det i TV. Många tänker att det blir smutsigt så fort det kommer på tal. Att man inte kan prata om det. Att man inte kan tala om vad man själv gillar, hatar och så vidare.
Sex är naturligt. Det måste vi komma ihåg.
Jag funderar på tanken att berätta om min egna sexuella utveckling i programmet. Hur många gör det? Inte så många. Inte ens tjejpolare emellan. Många upplever det som konstigt. Och det är jävligt fel att något så naturligt ska upplevas som skamfyllt. Det är fullkomligt normalt och vi har alla en historia. Kanske ett minne från tidigt i livet som klingar starkt eller så.
Nåja, jag får inte riktigt ut vad jag vill i den här texten, det är svårt att skriva allt utan att avslöja hela programmet. Men jag tror att det kan bli ett jävligt bra program, ska sägas. Speciellt med tanke på att vi håller på att bygga om programmet.
Äh. Rörigt. Berättar mer senare.
Men det här blir ett peppigt program, okej?
Otrevligt fan
Det här med att "vara sen" och att det ska vara fint är verkligen bullshit. De som är sena är otrevliga, och tyvärr så är jag jävligt otrevlig. Jag är en halvtimma sen, och om.... ja, fem minuter så ska en fotograf från en tidning dyka upp för ett reportage. Jag sitter i min sovsärk!
Det är också otrevligt. Slå till mig och lär mig hyfs, kan jag tycka.
Det är också otrevligt. Slå till mig och lär mig hyfs, kan jag tycka.
Partydöden
Beppa, svarar i Veckorevyns partypanel idag. Jag hävdar att jag kommer låsa in mig i mörka, tysta rum under helgen för att kurera mig, men vi får väl se hur det går?
Läs här!
Läs här!
Skumpadöd
Fyfan. Mår så dåligt idag. Skumpa är verkligen den vidrigaste döden som finns. Inte nog med att smaker rövsvett med möglig citron, det ger instant magkatarr under tillfället man dricker det och dagens efter så kännar man sig helt nerklubbad samt att blodsockret hamnar på en sjukt ostadig nivå. Jag fick hjärtklappning av att äta havregryngröt. Hjärtklappning. Havregrynsgröt. Fatta!
Sedan kan man ju typ se ut så här också efter att man svalt lite väl mycket av det, också. Jag och Tora Svensson. Tack så mycket för bilden, Stureplan.se. Jättetack. Sådär verkligen.
Men jag hade det väldigt trevligt. Det ska medges.
Sedan kan man ju typ se ut så här också efter att man svalt lite väl mycket av det, också. Jag och Tora Svensson. Tack så mycket för bilden, Stureplan.se. Jättetack. Sådär verkligen.
Men jag hade det väldigt trevligt. Det ska medges.
Pyttelilla Stockholm
Träffade Sigge Eklund igår. Han ritade tre små porträtt av mig, gav mig öl och mat. Sigge är en fin kille. Kommer ihåg första gången jag hörde något om honom. Det var en tjej som kom till min blogg och skrev något i stil med; "Jaha, är det den här jävla skitbloggen som Sigge Eklund tycker är Sveriges bästa blogg? Fyfan alltså."
Förstod aldrig riktigt hennes kommentar, men kollade i alla fall upp Sigge Eklund. Och igår pratade vi på riktigt för första gången. Vi visste sällsamt mycket om varandra utan att någonsin ha setts. Det är lustigt det där, hur man känner folk men ändå inte. Och hur litet Stockholm är.
Äh
Citat från Stureplan:
92. (ny) Hanna Fridén bloggare och tv-profil När gamla MTG-juvelen ZTV skall återuppväcka sig självt från graven och ta tillbaka ungdomarnas gunst var få personer mer lämpade än Stureplansbekanta bloggaren Hanna Fridén. Hur det går för ZTV återstår att se, men att det är det hittills största stoppet på en lång och framgångsrik mediakarriär för Hanna är ingen högoddsare. Dessutom frekvent i den offentliga debatten om skönhetsideal.
Deras lilla lista.
Vad menar de? Menar de att min program suger? Jag fattar inte.
Sedan kan man ju ifrågasätta det där med "lång mediakarriär" också. Jag har ju inte ens hållit på ett år. Vid det här laget förra året var jag Sveriges sämsta fotograf, peff.
92. (ny) Hanna Fridén bloggare och tv-profil När gamla MTG-juvelen ZTV skall återuppväcka sig självt från graven och ta tillbaka ungdomarnas gunst var få personer mer lämpade än Stureplansbekanta bloggaren Hanna Fridén. Hur det går för ZTV återstår att se, men att det är det hittills största stoppet på en lång och framgångsrik mediakarriär för Hanna är ingen högoddsare. Dessutom frekvent i den offentliga debatten om skönhetsideal.
Deras lilla lista.
Vad menar de? Menar de att min program suger? Jag fattar inte.
Sedan kan man ju ifrågasätta det där med "lång mediakarriär" också. Jag har ju inte ens hållit på ett år. Vid det här laget förra året var jag Sveriges sämsta fotograf, peff.
Saknad och skam
Äh. Höll nästan på att dö av skam när jag sprang in i en av mina favoritseriebutiker igår. Korsningen St. Paulsgatan och Bellmansgatan. Gick runt och tittade inte upp, plockade på mig historien om Electra och Wolverine (bara för att den är illustrerad av Yoshitaka Amano, tänker skita i texten helt). The extraordinary league of gentlemen av Alan Moore (och förbannade mig själv för att jag inte äger alla Watchmen i samma veva) och så självfallet senaste volymen av Rocky av Martin Kellerman.
Jag kände skam för att det var så länge sedan jag var där inne. Jag kände mig ytlig och platt. Så går jag fram till kassan och möter den supertrevliga mannen som jobbar där och som alltid jobbat där.
Han lyser upp och säger: "Men! Det är ju du ju! Vad kul att se dig igen. Det var så länge sedan. Har du varit bortrest?"
"Uhm, nä, men jag har liksom bytt karriär lite... haft andra utgifter, inte riktigt haft råd eller tid med serier. Men nu jävlar, nu blir det serier igen."
"Du har mycket att ta igen!"
"Ja! Jag vet. Mina bokhyllor har inte blivit uppdaterade på år och dagar, känns det som. Senaste införskaffandet var någon volym av Berserk som fortfarande ligger inplastad och olöst brevid Frank Millers Sin City."
"Välkommen tillbaks! Du har varit saknad."
Där blev jag glad. Jag är fortfarande ihågkommen. Kommer ihåg när jag började serienörda när jag var typ 12. Han har i princip sett mig växa upp, den här mannen! 10 år. 10 hela år. Jag är så glad över att jag inte var bortglömd, ska ni veta.
HEJ!
JAG ÄR INNE PÅ BLOGGEN!!!!!!!!!!!1
Vet ni att jag hållit på att spatta ur totalt de här dagarna när bloggen inte fungerat? Alltså, verkligen. Söndag, måndag, tisdag. Har haft så mycket tid. Jag har tagit sjukt långa promenader, tränat, sjungit, duschat ovanligt mycket, nästan slutat röka.
Har inte kunnat koncentrera mig ett jävla skit på jobbet, heller. Jag behöver bloggen. Jag har börjat gå omkring i en förjävlig yra. Och inte fan har jag kunnat gå på toa ordentligt heller!
Men jag är här nu!
Och den är tydligen inte flyttat. En lång nerstängning and noll flytt. Fattar inte alls.
Vet ni att jag hållit på att spatta ur totalt de här dagarna när bloggen inte fungerat? Alltså, verkligen. Söndag, måndag, tisdag. Har haft så mycket tid. Jag har tagit sjukt långa promenader, tränat, sjungit, duschat ovanligt mycket, nästan slutat röka.
Har inte kunnat koncentrera mig ett jävla skit på jobbet, heller. Jag behöver bloggen. Jag har börjat gå omkring i en förjävlig yra. Och inte fan har jag kunnat gå på toa ordentligt heller!
Men jag är här nu!
Och den är tydligen inte flyttat. En lång nerstängning and noll flytt. Fattar inte alls.