Mitt spikraka hår
Så här rakt hår hade jag när jag var liten. Inte ett dugg lockigt, som ni kan se (men fortfarande lika blek...)
Jag var faktiskt jävligt nöjd med det, ska sägas. Jag kommer fortfarande ihåg den där hemska dagen då jag fick min första hårlock. Det var i andra klass i lågstadiet. På fritids efter skolan. Hade varit inne på toa och skulle tvätta händerna, ser mig själv i spegeln och upptäcker en, jag upprepar EN, lock i mitt annars spikraka hår.
Jag stirrar. Jag stirrar. Jag stirrar. Sedan börjar jag skrika för högan hals och gråta skitmycket. En massa personal kom skrikandes för att fråga vad som hänt. och jag grät, jag grät och jag grät och pekade på den där hårlocken.
Barndomstrauma.
Och ja, lockar är fina. Men de är inte värda allt besvär de orsakar och hur jobbiga de är att ta hand om. Vill man inte se ut som en luffare så är det jävligt omständigt. Och det är inte värt så mycket. Inte alls. Nä, tacka vet jag hattar och peruker. Hurra Hurra.
Karin och humlan
Läs nerifrån och upp.
Jag gillar hur Karin Idering går från total skräck till mordlystenhet och tillslut omtanke.
Jag ser fram emot den stundande begravningen, perfekt dokumenterad på Facebook.
TV ikväll på ZTV
Åhej och hå! Ikväll ska jag vara med i TV. I Tinas program på ZTV. Jag och en massa andra.
Jag vet faktiskt inte alls vad vi ska göra eller så, men det är väl..?
Ja. Det går nog bra.
Inte mitt fel det där om ämnet, ska påpekas.
Men klockan 22:00 går det på ZTV i alla fall. Jag ska vara gäst och får vara full. Vilken grej, va! Det jag längtat efter så länge. Få supa till det lite i TV. Yesbox.
Jag vet faktiskt inte alls vad vi ska göra eller så, men det är väl..?
Ja. Det går nog bra.
Inte mitt fel det där om ämnet, ska påpekas.
Men klockan 22:00 går det på ZTV i alla fall. Jag ska vara gäst och får vara full. Vilken grej, va! Det jag längtat efter så länge. Få supa till det lite i TV. Yesbox.
Onsdagens program: Porr!
Ja, på onsdag ska vi prata om porr, dårå, på ett jävligt bra sätt ska sägas. Jag är så trött på hur man pratar om porr i media, att allt ska vara så svart eller vitt. Antingen ska man hata det eller hypa det. Jag vet inte det, för det första är det jävligt snävt, hur folk definierar pornografi alltså. Det finns många aspekter av porrbranschen som jag hatar och tycker är hemska, och det finns många saker som jag tycker skadar. Att det exempelvis är i princip en sorts pornografi som unga får tag på och utvecklas av, vilket garanterat suger apapung.
Men det är inte det hela. Jag vill ta upp porr ur olika perspektiv, och inte på ett jävla offersätt som alltid annars. Så fort det talas om porr är det antingen hat eller någon historia där en individ offerbenämns. Men what of the other kinds? Pornografi har alltid funnits. Det kommer alltid att finnas. Det är bra att lyfta fram det som är bra, som man gillar, på ett jävligt opretantiöst sätt.
Däremot, vet ni hur svårt det har varit att hitta tjejer som vill prata om det i programmet? Skitsvårt. Många blir nervösa över tanken att tala om det i TV. Många tänker att det blir smutsigt så fort det kommer på tal. Att man inte kan prata om det. Att man inte kan tala om vad man själv gillar, hatar och så vidare.
Sex är naturligt. Det måste vi komma ihåg.
Jag funderar på tanken att berätta om min egna sexuella utveckling i programmet. Hur många gör det? Inte så många. Inte ens tjejpolare emellan. Många upplever det som konstigt. Och det är jävligt fel att något så naturligt ska upplevas som skamfyllt. Det är fullkomligt normalt och vi har alla en historia. Kanske ett minne från tidigt i livet som klingar starkt eller så.
Nåja, jag får inte riktigt ut vad jag vill i den här texten, det är svårt att skriva allt utan att avslöja hela programmet. Men jag tror att det kan bli ett jävligt bra program, ska sägas. Speciellt med tanke på att vi håller på att bygga om programmet.
Äh. Rörigt. Berättar mer senare.
Men det här blir ett peppigt program, okej?
Otrevligt fan
Det här med att "vara sen" och att det ska vara fint är verkligen bullshit. De som är sena är otrevliga, och tyvärr så är jag jävligt otrevlig. Jag är en halvtimma sen, och om.... ja, fem minuter så ska en fotograf från en tidning dyka upp för ett reportage. Jag sitter i min sovsärk!
Det är också otrevligt. Slå till mig och lär mig hyfs, kan jag tycka.
Det är också otrevligt. Slå till mig och lär mig hyfs, kan jag tycka.
Partydöden
Beppa, svarar i Veckorevyns partypanel idag. Jag hävdar att jag kommer låsa in mig i mörka, tysta rum under helgen för att kurera mig, men vi får väl se hur det går?
Läs här!
Läs här!
Skumpadöd
Fyfan. Mår så dåligt idag. Skumpa är verkligen den vidrigaste döden som finns. Inte nog med att smaker rövsvett med möglig citron, det ger instant magkatarr under tillfället man dricker det och dagens efter så kännar man sig helt nerklubbad samt att blodsockret hamnar på en sjukt ostadig nivå. Jag fick hjärtklappning av att äta havregryngröt. Hjärtklappning. Havregrynsgröt. Fatta!
Sedan kan man ju typ se ut så här också efter att man svalt lite väl mycket av det, också. Jag och Tora Svensson. Tack så mycket för bilden, Stureplan.se. Jättetack. Sådär verkligen.
Men jag hade det väldigt trevligt. Det ska medges.
Sedan kan man ju typ se ut så här också efter att man svalt lite väl mycket av det, också. Jag och Tora Svensson. Tack så mycket för bilden, Stureplan.se. Jättetack. Sådär verkligen.
Men jag hade det väldigt trevligt. Det ska medges.
Pyttelilla Stockholm
Träffade Sigge Eklund igår. Han ritade tre små porträtt av mig, gav mig öl och mat. Sigge är en fin kille. Kommer ihåg första gången jag hörde något om honom. Det var en tjej som kom till min blogg och skrev något i stil med; "Jaha, är det den här jävla skitbloggen som Sigge Eklund tycker är Sveriges bästa blogg? Fyfan alltså."
Förstod aldrig riktigt hennes kommentar, men kollade i alla fall upp Sigge Eklund. Och igår pratade vi på riktigt för första gången. Vi visste sällsamt mycket om varandra utan att någonsin ha setts. Det är lustigt det där, hur man känner folk men ändå inte. Och hur litet Stockholm är.
Äh
Citat från Stureplan:
92. (ny) Hanna Fridén bloggare och tv-profil När gamla MTG-juvelen ZTV skall återuppväcka sig självt från graven och ta tillbaka ungdomarnas gunst var få personer mer lämpade än Stureplansbekanta bloggaren Hanna Fridén. Hur det går för ZTV återstår att se, men att det är det hittills största stoppet på en lång och framgångsrik mediakarriär för Hanna är ingen högoddsare. Dessutom frekvent i den offentliga debatten om skönhetsideal.
Deras lilla lista.
Vad menar de? Menar de att min program suger? Jag fattar inte.
Sedan kan man ju ifrågasätta det där med "lång mediakarriär" också. Jag har ju inte ens hållit på ett år. Vid det här laget förra året var jag Sveriges sämsta fotograf, peff.
92. (ny) Hanna Fridén bloggare och tv-profil När gamla MTG-juvelen ZTV skall återuppväcka sig självt från graven och ta tillbaka ungdomarnas gunst var få personer mer lämpade än Stureplansbekanta bloggaren Hanna Fridén. Hur det går för ZTV återstår att se, men att det är det hittills största stoppet på en lång och framgångsrik mediakarriär för Hanna är ingen högoddsare. Dessutom frekvent i den offentliga debatten om skönhetsideal.
Deras lilla lista.
Vad menar de? Menar de att min program suger? Jag fattar inte.
Sedan kan man ju ifrågasätta det där med "lång mediakarriär" också. Jag har ju inte ens hållit på ett år. Vid det här laget förra året var jag Sveriges sämsta fotograf, peff.
Saknad och skam
Äh. Höll nästan på att dö av skam när jag sprang in i en av mina favoritseriebutiker igår. Korsningen St. Paulsgatan och Bellmansgatan. Gick runt och tittade inte upp, plockade på mig historien om Electra och Wolverine (bara för att den är illustrerad av Yoshitaka Amano, tänker skita i texten helt). The extraordinary league of gentlemen av Alan Moore (och förbannade mig själv för att jag inte äger alla Watchmen i samma veva) och så självfallet senaste volymen av Rocky av Martin Kellerman.
Jag kände skam för att det var så länge sedan jag var där inne. Jag kände mig ytlig och platt. Så går jag fram till kassan och möter den supertrevliga mannen som jobbar där och som alltid jobbat där.
Han lyser upp och säger: "Men! Det är ju du ju! Vad kul att se dig igen. Det var så länge sedan. Har du varit bortrest?"
"Uhm, nä, men jag har liksom bytt karriär lite... haft andra utgifter, inte riktigt haft råd eller tid med serier. Men nu jävlar, nu blir det serier igen."
"Du har mycket att ta igen!"
"Ja! Jag vet. Mina bokhyllor har inte blivit uppdaterade på år och dagar, känns det som. Senaste införskaffandet var någon volym av Berserk som fortfarande ligger inplastad och olöst brevid Frank Millers Sin City."
"Välkommen tillbaks! Du har varit saknad."
Där blev jag glad. Jag är fortfarande ihågkommen. Kommer ihåg när jag började serienörda när jag var typ 12. Han har i princip sett mig växa upp, den här mannen! 10 år. 10 hela år. Jag är så glad över att jag inte var bortglömd, ska ni veta.
HEJ!
JAG ÄR INNE PÅ BLOGGEN!!!!!!!!!!!1
Vet ni att jag hållit på att spatta ur totalt de här dagarna när bloggen inte fungerat? Alltså, verkligen. Söndag, måndag, tisdag. Har haft så mycket tid. Jag har tagit sjukt långa promenader, tränat, sjungit, duschat ovanligt mycket, nästan slutat röka.
Har inte kunnat koncentrera mig ett jävla skit på jobbet, heller. Jag behöver bloggen. Jag har börjat gå omkring i en förjävlig yra. Och inte fan har jag kunnat gå på toa ordentligt heller!
Men jag är här nu!
Och den är tydligen inte flyttat. En lång nerstängning and noll flytt. Fattar inte alls.
Vet ni att jag hållit på att spatta ur totalt de här dagarna när bloggen inte fungerat? Alltså, verkligen. Söndag, måndag, tisdag. Har haft så mycket tid. Jag har tagit sjukt långa promenader, tränat, sjungit, duschat ovanligt mycket, nästan slutat röka.
Har inte kunnat koncentrera mig ett jävla skit på jobbet, heller. Jag behöver bloggen. Jag har börjat gå omkring i en förjävlig yra. Och inte fan har jag kunnat gå på toa ordentligt heller!
Men jag är här nu!
Och den är tydligen inte flyttat. En lång nerstängning and noll flytt. Fattar inte alls.
Mycket sofistikerad
Jag sitter här och avnjuter en god pastis. I min morgonrock, i övrigt. Och ett par mycket sofistikerade glasögon. För sådan är jag, proper och sofistikerad. Lyssnar i övrigt på Mozart. För sådan är jag. Proper och sofistikerad. Tittar lite på ordensbrevet, där min gamle släkting blev utnämnd till riddare. Runt om det står tavlorna med min morfaders medaljer. Och jag är s sofistikerad. Det ska ni veta. Med min pastis, min morgonrock, mina glasögon, ordensbrevet och alla medaljer.
Har fått mens också. Upptäckte det för att jag kliade mig i könshåret och sedan skulle skriva en liten rad på tangentbordet och det blev skitfläckigt och dant. Han skriva ganska länge innan jag upptäckte det också. Könshårsblodet på tangenterna.
Så torkade jag bort det. Nogrant och duktig.
För sådan är jag. Sofistikerad.
Har fått mens också. Upptäckte det för att jag kliade mig i könshåret och sedan skulle skriva en liten rad på tangentbordet och det blev skitfläckigt och dant. Han skriva ganska länge innan jag upptäckte det också. Könshårsblodet på tangenterna.
Så torkade jag bort det. Nogrant och duktig.
För sådan är jag. Sofistikerad.
Jorå, jag är singel
Folk frågar om det här ibland, så jag kan väl svara.
Nej, jag och Leo har inte ihop det.
Sedan behöver vi inte gå in mer på det, egentligen.
Lärare i kärlek
Foto: Karin Idering.
Inatt drömde jag en fin dröm. Jag drömde om mina manliga bekantskaper och vänner som är singlar som vid något tillfälle bett mig om någon slags råd eller gnällt om hur svårt det är att hitta tjejer. Jag drömde att jag arrangerat en kväll hemma hos mig där jag först utbildade dem i basic tjejpsykologi, och sedan bad dem fylla i vissa enkäter och så fick de göra små övningar på varandra.
Jag hade stramt, uppsatt hår, glasögon och nidbilden av en skolfrökensuniform. Jag stod rakryggad och alert och var den hårdaste och bästa jävla läraren någonsin.
Sedan gick vi ut. Jag stod där, rakryggad och ordentligt medan de alla tittade på mig med sina hjälplösa hundögon. Jag stod med pekpinnen och sa: "Mjaaa... njaaa, ja, jovars. Låt oss köra igång, då." sedan pekade jag på diverse damer här och var och bad pojkarna runt om mig berätta vad de trodde om kvinnorna i fråga bara från att titta på dem, och sa de idiotiska saker så slog jag dem över fingrarna med pekpinnen. Och sedan arrangerade jag så att passande pojke mötte passande flicka.
Men alla var ganska tafatta och klumpiga, och de fick kalla handen. De var inga bra studenter. Jag sprang regelbundet fram och hytte åt dem och skällde ut dem och skrek: "IG! IG! IG!" och sedan försökte vi igen.
Det hela vara ganska skoj. Jag tror att jag ska göra det på riktigt, vad tror ni?
Jag är väldigt mån om att mina vänner mår bra, och många känner sig lite ensamma och kärlekskranka för tillfället. Det måste vi ju råda bot för, tycker jag.
Vem är Tina?
Har ni hört att jag ibland pratar med en kvinna vid namn Tina? I programmet? Det är min producent. En grej vi har i våra program är att vi gärna får prata med folk som snackar med oss i snäckan. För den avslappnade känslan. Men vem är den här mystiska Tina som vi egentligen brukar sitta och prata med?
Hon heter Christina Luoma, och när jag googlade henne hittade jag följande. Det är hon som är den nakna tjejen som har sex med en kille! Min producent är naken!
Annika Marklund är också med! Splatterfilm på engelska med enbart svenska skådisar. Camp Slaughter, the bomb!
Lite hångel
Sådärja! Nu ska jag ut. Så länge kan ni få se en bild på när Carl M Sundevall hånglar med en hippiekille med långa dreads.
Ingen tror någonsin att man är allvarlig
Var på ett litet möte idag, angående att sälja bloggen alltså. Men oroa er inte, inget är bestämt nu och jag velar som fan. Men en intressant anekdot.
Jag: Och jag får betalt per sidvisning, säger du?
Köpare: Ja, men du kan inte sitta och ladda om sina själv exempelvis, för det ser vi.
Jag: Men om jag fejkar det då? Typ genom en massa proxys. En miljon besökare från ryska IP-nummer!
Köpare: Eh...
Jag: Det kan ni inte kontrollera. Jag kanske får en massa läsare från Ryssland. Eller Kina. Det är också vanligt.
Köpare: Vi kan nog se om...
Jag: Nej, det kan ni inte! Men det här låter bra. Jag ska skriva ett grymt program och skinna er ordentligt. Kan jag fundera på det i en vecka?
Köpare: En vecka låter rimligt.
Jag: Bra, det hinner jag bygga ett program på. Vi hörs om en vecka!
Konstigt att de inte började fundera extra efter det här, eller? Det är inte svårt, som sagt. Typ HOSTGinastarPåBloggportalenHOST.
Jag: Och jag får betalt per sidvisning, säger du?
Köpare: Ja, men du kan inte sitta och ladda om sina själv exempelvis, för det ser vi.
Jag: Men om jag fejkar det då? Typ genom en massa proxys. En miljon besökare från ryska IP-nummer!
Köpare: Eh...
Jag: Det kan ni inte kontrollera. Jag kanske får en massa läsare från Ryssland. Eller Kina. Det är också vanligt.
Köpare: Vi kan nog se om...
Jag: Nej, det kan ni inte! Men det här låter bra. Jag ska skriva ett grymt program och skinna er ordentligt. Kan jag fundera på det i en vecka?
Köpare: En vecka låter rimligt.
Jag: Bra, det hinner jag bygga ett program på. Vi hörs om en vecka!
Konstigt att de inte började fundera extra efter det här, eller? Det är inte svårt, som sagt. Typ HOSTGinastarPåBloggportalenHOST.
Sändning 22:30 ZTV
Sändning ikväll. Programmet handlar om uppmärksamhet och att synas. Gäster i studion är Tony Cederteg, programledare i Streetsmart och Tommie X från Kitty on the Catwalk. Förutom det har vi ett stort gosedjur utklätt till Calle Schulman eftersom att han med mycket kort varsel avbokade på grund av tidsbrist. Det ska vi ha roligt med, vet ni.
Vi ska dissa jantelagsidioter som hatar folk som syns också. Det ska bli roligt.
Förutom det så kommer vi att se två tjejer som båda bloggar men som ändå är mycket olika varandra i Stylingdduellen. Den här gången blir det Kissie och Emilie Rinse. Enkel nutidsstil möter punkigt åttiotal!
21:55 kör vi livepuffen. Därefter börjar Streetsmart med Tony och Karin Winther och 22:30 kör mitt program igång! På ZTV som vanligt.
Nytt och spännande
Det finns en attityd där ute som jag tycker är jävligt trist, och det är det här dissandet om att ta in oerfarna personer i TV och som gäster. Att tycka att jag suger är väl en sak, det är det en hel del som gör av ren princip, så skitsamma, men de som gnäller på när en gäst är oerfaren är förjävla trist. Jag vet inte om de här personerna helt allvarligt tycker att man bara ska ha samma gamla ansikten i rutan på riktigt eller om de helt enkelt inte tänker till när de gör sina uttalanden, men jag tycker om inte annat att det är mycket roligare med nytt folk än att tjata ut samma gamla säkra kort. Jag tycker att det är jättekul att bjuda in andra förmågor till programmen och se vad de går för.
Och det är just grejen med nytt, det är inte perfekt från början, det är lite osäkert och lite småtafligt med talet här och var. Jag upplever inte det här som ett problem, nästan tvärtom faktiskt. Att allt ska vara så himla finpolerat hela tiden tycker jag är trist. Trist och platt. Det är roligare och mer intressant att se någon vara mänsklig och utvecklas. Och det är roligt att testa något nytt och faktiskt utnyttja den kunskap och potential som faktiskt finns där ute. Att släppa fram de förmågar som finns, även om de är oslipade.
Det är precis som att det är roligare att länka små, men bra bloggar. Bloggar som kanske inte har världens uppmärksamhet men som faktiskt är grymma. Som man vill ska få mer uppmärksamhet. Att länka de stora som kanske har mest finslipat språk och som byggt sig grej fullt ut tappar sin charm i långa loppet. Det är kul att lyfta fram nytt.
Det lustiga med det här är också det faktum att de som gnäller och tjatar på att det suger att ta in folk utan TV-vana oftast är exakt samma människor som gnäller på att det alltid är samma gamla skit överallt hela tiden. Sedan gnäller de på att det inte är perfekt. Men vad förväntar sig folk? Hur kan folk i ärlighetens namn förvänta sig att det är perfekt från början? Nytt betyder just en specifik grej: NYTT! Perfektion kommer av erfarenhet och övning. Inte av sig självt.
Och när jag hittar någon tråd ute på nätet om att en gäst som aldrig suttit framför kameran verkar lite blyg eller fumlar på orden och därav suger PUNG så blir jag så jävla trött. Vad förväntar sig folk av andra? Att de ska vara någon slags übermensch som plöjer fältet totalt första gången? Varför denna jävla missunsamhet? Och varför inte kritisera, säg, en erfaren TV-profil som borde veta bättre än att göra ditten och datten i rutan? Som att exempelvis vara aspackad?
Jag vet inte hur det är med er, men något av det bästa jag vet är att hitta någon ny obskyr och intressant person, någon ny designer, ett nytt band, en ny plats, en ny vän eller vad som helst. Och det är inte perfekt, men det är spännande och nytt. Som de första osäkra stegen i ett förhållande, som att testa sig fram och våga med kläder eller som att utveckla sin personlighet bit för bit.
Och så är det ju himla kul att klicka fram till de första inläggen i en blogg. Kanske två år tillbaka. Kolla hur det såg ut då. Det är oftast en jäkla skillnad. Som mina första inlägg där man sakta känner sig fram, testar olika saker, känner efter vad man känenr sig bra med, bekväm med, vad som är kul och vad som andra tycker är kul.
Det är vad som är nytt. Och det är inte perfekt. Men det är jävligt spännande.
Och det är just grejen med nytt, det är inte perfekt från början, det är lite osäkert och lite småtafligt med talet här och var. Jag upplever inte det här som ett problem, nästan tvärtom faktiskt. Att allt ska vara så himla finpolerat hela tiden tycker jag är trist. Trist och platt. Det är roligare och mer intressant att se någon vara mänsklig och utvecklas. Och det är roligt att testa något nytt och faktiskt utnyttja den kunskap och potential som faktiskt finns där ute. Att släppa fram de förmågar som finns, även om de är oslipade.
Det är precis som att det är roligare att länka små, men bra bloggar. Bloggar som kanske inte har världens uppmärksamhet men som faktiskt är grymma. Som man vill ska få mer uppmärksamhet. Att länka de stora som kanske har mest finslipat språk och som byggt sig grej fullt ut tappar sin charm i långa loppet. Det är kul att lyfta fram nytt.
Det lustiga med det här är också det faktum att de som gnäller och tjatar på att det suger att ta in folk utan TV-vana oftast är exakt samma människor som gnäller på att det alltid är samma gamla skit överallt hela tiden. Sedan gnäller de på att det inte är perfekt. Men vad förväntar sig folk? Hur kan folk i ärlighetens namn förvänta sig att det är perfekt från början? Nytt betyder just en specifik grej: NYTT! Perfektion kommer av erfarenhet och övning. Inte av sig självt.
Och när jag hittar någon tråd ute på nätet om att en gäst som aldrig suttit framför kameran verkar lite blyg eller fumlar på orden och därav suger PUNG så blir jag så jävla trött. Vad förväntar sig folk av andra? Att de ska vara någon slags übermensch som plöjer fältet totalt första gången? Varför denna jävla missunsamhet? Och varför inte kritisera, säg, en erfaren TV-profil som borde veta bättre än att göra ditten och datten i rutan? Som att exempelvis vara aspackad?
Jag vet inte hur det är med er, men något av det bästa jag vet är att hitta någon ny obskyr och intressant person, någon ny designer, ett nytt band, en ny plats, en ny vän eller vad som helst. Och det är inte perfekt, men det är spännande och nytt. Som de första osäkra stegen i ett förhållande, som att testa sig fram och våga med kläder eller som att utveckla sin personlighet bit för bit.
Och så är det ju himla kul att klicka fram till de första inläggen i en blogg. Kanske två år tillbaka. Kolla hur det såg ut då. Det är oftast en jäkla skillnad. Som mina första inlägg där man sakta känner sig fram, testar olika saker, känner efter vad man känenr sig bra med, bekväm med, vad som är kul och vad som andra tycker är kul.
Det är vad som är nytt. Och det är inte perfekt. Men det är jävligt spännande.
Selling out?
Kära läsare. Den senaste tiden har tre företag kontaktat mig angående att köpa min blogg. Det är tidningar allihopa, så mitt material skulle inte bli begränsat överhuvudtaget. Men jag är ändå osäker. Jag har fått erbjudanden förut som jag avböjt av olika skäl. Dessutom har jag alltid haft en förkärlek för att stå solo. Sköta saker och ting själv. Men någonstans inser man också att man inte riktigt hinner.
Jag skulle gärna blogga med en lön, klart att jag skulle vilja! Jag skulle kunna fokusera mer på bloggen och mindre på andra jobb som jag gör bara för att dra in lönen. Men jag vill inte att mitt material ska ändras och jag vill inte att ni ska känna att ni är bortglömda. Att man bara bloggar för pengar. För det gör jag inte och så kommer det förmodligen aldrig att bli. Vad jag uppskattar mest är ju er.
Sedan har man det där med besöksstatistik. Alla företag har pratat om att de kan höja trafiken också. Och jag undrar om det är något jag egentligen vill. Jag vill gärna att min besöksstatistik går upp för att folk gillar det jag gör och återkommer, men jag är inte sådär suppertaggad på att få högre trafik bara för att. För, jag menar, om man kollar in på de större bloggarna och läser kommentarerna eller ser vad andra bloggar skriver om dem så finns det en synonym grej, och det är att minst två tredjedelar av besökarna hatar bloggskribenterna. Det tycker jag i ärlighetens namn verkar jävligt ovärt, faktiskt. Man måste inte bli älskad eller ens accepterad av alla, men om två tredjedelar av besökarna var arga och sura och hatade mig så har jag ingen som helst tvivel på att jag skulle bli en mycket sämre och surare bloggare.
Så jag tycker att det är lite svårt just nu. Med beslut och så. Jag ska i alla fall träffa några av dem i veckan och diskutera lön, exponering och så vidare. Och vi får.
Som tur är så vet jag i alla fall att ni inte skulle tycka att det var jobbigt om jag var avlönad. Jag vet att ni är kloka nog för att anse att det inte är fel att få betalt för ett jobb. Jag förmodar att ni skulle tycka att det var ruttet med smygreklam, och där är vi i så fall helt ense, och det är helt enkelt något som aldrig kommer att ske. Utan det skulle bli helt normal lön till ett helt normalt jobb, och jag antar att det inte skulle handla om några groteska summor heller. Mer som en krönikör, fast varje dag, flera gånger om dagen för mindre pengar styckvis än vad man brukar få. Och förhoppningsvis skulle jag då kunna fokusera mer på det här och ge er en ännu bättre blogg!
Men det är svårt. Och jobbigt att tänka sig att man inte... ja, står solo, längre.
Jag skulle gärna blogga med en lön, klart att jag skulle vilja! Jag skulle kunna fokusera mer på bloggen och mindre på andra jobb som jag gör bara för att dra in lönen. Men jag vill inte att mitt material ska ändras och jag vill inte att ni ska känna att ni är bortglömda. Att man bara bloggar för pengar. För det gör jag inte och så kommer det förmodligen aldrig att bli. Vad jag uppskattar mest är ju er.
Sedan har man det där med besöksstatistik. Alla företag har pratat om att de kan höja trafiken också. Och jag undrar om det är något jag egentligen vill. Jag vill gärna att min besöksstatistik går upp för att folk gillar det jag gör och återkommer, men jag är inte sådär suppertaggad på att få högre trafik bara för att. För, jag menar, om man kollar in på de större bloggarna och läser kommentarerna eller ser vad andra bloggar skriver om dem så finns det en synonym grej, och det är att minst två tredjedelar av besökarna hatar bloggskribenterna. Det tycker jag i ärlighetens namn verkar jävligt ovärt, faktiskt. Man måste inte bli älskad eller ens accepterad av alla, men om två tredjedelar av besökarna var arga och sura och hatade mig så har jag ingen som helst tvivel på att jag skulle bli en mycket sämre och surare bloggare.
Så jag tycker att det är lite svårt just nu. Med beslut och så. Jag ska i alla fall träffa några av dem i veckan och diskutera lön, exponering och så vidare. Och vi får.
Som tur är så vet jag i alla fall att ni inte skulle tycka att det var jobbigt om jag var avlönad. Jag vet att ni är kloka nog för att anse att det inte är fel att få betalt för ett jobb. Jag förmodar att ni skulle tycka att det var ruttet med smygreklam, och där är vi i så fall helt ense, och det är helt enkelt något som aldrig kommer att ske. Utan det skulle bli helt normal lön till ett helt normalt jobb, och jag antar att det inte skulle handla om några groteska summor heller. Mer som en krönikör, fast varje dag, flera gånger om dagen för mindre pengar styckvis än vad man brukar få. Och förhoppningsvis skulle jag då kunna fokusera mer på det här och ge er en ännu bättre blogg!
Men det är svårt. Och jobbigt att tänka sig att man inte... ja, står solo, längre.