"Köper man bara kvalitet med starka sömmar och hållbara textilier håller plaggen halva livet, och man slipper bekymra sig om säsongvisa variationer i vad som anses modernt. Den som är otrygg i sig själv och räds andras spe på grund av daterade mönster och snitt kan antingen hålla sig till tidlösa plagg eller, genom att kultivera sig (skönlitteratur, konstmusik etc), utveckla en självkänsla som tränger undan den osäkerhet varpå såväl modekonfektionsindustrin som nämnda Stureplansanknutna företag, entreprenörer i osäkerhet som de är, kapitaliserar. Du bör mot bakgrund av detta snarare verka för att få in mindre mode på webbsidan i fråga, till förmån för information om viktigare saker. Förslag: situationen i Darfur, Dramatens höstrepertoar, eller Magnus Hedlunds nyöversättning av Samuel Becketts "Happy Days"."

Kommentar från en person som kallade sig N.C. tror jag.


Ja, och sedan skulle jag förslagsvis också bara kunna rita en enda teckning i hela mitt liv. Eller kanske aldrig mer låta mig influeras eller inspireras av andra. Samma satta stil. Högst en teckning om året.

Jag tror att jag skulle hänga mig, om så var fallet, med tanke på att jag målar varje dag.

Jag skulle vilja se att mina andra konstnärliga intressen blev bemötta med samma respekt, och inte den här slätstruktna konversatismen om att mode enbart skulle handla om ytlighet och dålig självkänsla.

Jag kommer aldrig sluta rita!
Och jag kommer aldrig sluta bära det jag finner fantastiskt.
Och jag kommer alltid bli intresserad av ny musik.
Nya författare.

Det kan du får stå för själv, i din otroligt gråa värld där man bara får köpa slitstarkt och diskutera jobbiga saker.

I senaste Veckorevyn har de en jävligt bra fokus på retusch. Bland annat så tar de tre helt vanliga tjejer och manipulerar dem fullständigt. De sätter dem i samma pose, ger samma sminkning och samma styling som en viss, känd bild, plåtar, och retuscherar ner den likadant.

Det är riktigt bra, tycker att alla borde köpa den.

Om inte annat för att min debattartikel mot hård retusch är med där. Jag debatterar mot chefredaktören för Macho, Anna Svensson. Ni vet väl redan, hårddragat, vad jag tycker i frågan. Jag anser att snäva idealbilder som uppmuntrar till dåligt självförtroende och ästörningar är bedrövligt. Hatade kampanjen med Scarlett Johansson för Louis Vutton. Hatade hur de utplånade varenda kurva på henne. Hur de gjorde henne tunn som Kate Moss. Hur de skickade ett budskap att det inte spelar någon roll hur vacker Scarlett i sig själv: Nej, för att vara snygg måste man vara pinnsmal.

Jag förstår inte det där.
Men jag vet hur man ryter till, så köp nu Veckorevyn och läs artikeln!

Jag är dock besvärad över min formulering på ett ställe.
Det ser ut som att jag påstår att jag känner Scarlett Johansson.
Det gör jag inte.
 

Tänker lite på det här med ålderskillnader. Jag ska medge att det inte fungerat bra för mig att dejta folk i samma ålder som jag - De går oftast i skola eller så har de ingen arbetslivserfarenhet, har inte kommit särskilt långt, helt enkelt. Vi har inget att tala om, de har inga pengar och kan inte leva ett liv med mig om jag inte bjuder på saker hela tiden, och jag förstår inte deras sätt att resonera - Jag känner mig som en mamma. Jag menar inte att jag nödvändigtvis skulle vara mer mogen - Men vi har levt helt olika liv och jag finner inget nöje i att ta en mammaroll för någon jag ska ha en romantisk relation med.

Jag har helt enkelt ungefär samma arbetslivserfarenhet som en tjugosjuåring, och det är runt där jag brukar dejta. Sex år äldre har varit regelbundet förekommande för mig sedan jag fick fast anställning inom den grafiska branschen - vid sexton.

Och jag förstår då inte, inte alls, det här med stora ålderskillnader annars. Jag kan inte för mitt liv tänka mig att dejta någon mycket äldre på grund av den enkla praxis att jag inte kan finna mig fysiskt attraherad av dem - Vilket, jag vet, enbart är en smakfråga.

Men det här med delade erfarenheter, något att prata om, en god kontakt - det torde nästan vara obligatoriskt. Fattar inte att folk på allvar kan vilja inta någon slags mamma eller papparoll för en person man har en romantiskt relation med. Kan bara se det på ett sätt, att man vill hamna i någon slags maktposition över den andre, istället för att leva i en jämställd union där den ena parten inte blir beroende av den andra.

Jag tycker att det är jävligt äckligt.

Sedan tänker jag på min farfar och farmor. Farmor var sexton. Farfar var tjugosju. Farfar var alltså elva år äldre. Hon fick sedan sitt första barn vid sjutton - och jag tycker att det är förjävla äckligt.

*Vill understryka att jag inte anser att tidigt barnafödande är äckligt, utan att jag tycker att denna ständiga grej med stora åldersskillnader när det inte finns någon gemenskap, utan det heller baserar sig på skönhet, ungt läcker kött och pappa/mammaroller till den man har en romantiskt relation med. Som sagt.

Jag kan, på intet vis, dölja mitt missnöje som uppkommer när det kommer hit folk och spyr galla över mig bara för att jag är modeintresserad och har med dagens outfit, som exempel, i min blogg. Det finns fler anledningar till detta:

1. Det är knappast det enda enda jag har i min blogg, och det är knappast en majoritet av inläggen heller.

2. Jag kan inte se det som värre att vara klädintresserad och vilja lägga upp foton på sig själv än att exempelvis gilla katter och lägga upp bilder. Jag kan se pararellen att vissa tycker att det är tråkigt, jag menar, jag blir gravt uttråkad av kattbilder exempelvis, men jag går inte till en kattblogg och bara: "Öhuuuhehehe du suger jävla äckelhora" eftersom att, tja, jag inser att det bara handlar om olika intressen. Och jag likställer inte heller kattintresse med typ, ja, HITLER.

3. DE FÖRSTÖR HELA JÄVLA IDEALDEBATEN MED SIN ÖNSKAN ATT BARA SPRIDA BAJS OMKRING SIG ISTÄLLET FÖR ATT TA UPP SERIÖS DISKUSSION. SOM DE SOM KALLAR SIG FEMINISTER OCH TYCKER ATT ALLA MÄN ÄR DJUR, TYP, DE FÖRSTÖR OCKSÅ. TACK SÅ JÄVLA MYCKET FÖR DEN LIKSOM!



Nu ska jag låtsas vara en person som hatar allt som  har med mode att göra med som har vett att ställa seriösa frågor, istället för att bara bajsa sönder allt och göra sig själv till en osympatisk idiot.

Hej! Varför är du intresserad av kläder och mode?

Ja, förmodligen på grund av samma anledning som jag finner all form av estetik intressant. När jag var liten, gick på dagis, slogs jag av en ofantlig ångest för hur slätstruken, grå och trist världen var. Jag brukade sitta och böla flera timmar i sträck varje dag och intalade mig att saker och ting skulle bli annorlunda när jag växte upp, mer som en färggrann tecknad film, med karaktärer med personliga, varierade utseenden och överdrivna minspel och stora symfonier. I hela mitt liv har jag målat och tecknat, jag var ganska länge en typisk pojkflicka som sket i att borsta håret, sket i att sminka mig och hade polotröja och slappa brallor varje dag. Sedan kom jag till Lava, såg en got för första gången och en stor massa med människor som bar olika intressanta kreationer, som gjorde sig själva till ett slags konstverk. Då blev jag intresserad av utseende: Inte bara i "vacker" mån, så att säga, utan snarare i intressant mån. Och ska jag vara helt ärlig har jag aldrig klassifierat mig som ful, snygg, vacker eller något liknande, bara mer eller mindre intressant - Då det egentligen är där grundstenen för min fix vid yta ligger. Och självklart, i viss mån handlar det även om socialt samspel.

Jaha! Lustigt att du säger det där, om olika, individuellt och så alltså. Jag trodde nämligen att mode och trend handlade om att alla har press på sig att se likadana ut?

Jag kan inte påstå att du har fel, speciellt vad gäller trender. Jag har ingen stor förkärlek för just trender, när man fort som attan ska passa på att skaffa exakt samma grej som alla andra och sedan göra sig av med det illa kvickt precis innan det blir uttjatat, oavsett om man gillar det eller ej. Så, du har rätt - men det finns bara ett sätt att undvika det här, då samma sak fast inom striktare ramar med mindre skiftande mönster utspelar sig i alla subkulturer (got, punk, indie, brat, hårdrock osv) och det är att spåra totalt och ha kläder som absolut ingen annan har, och för min del är det uteslutet, både på grund av att jag inte riktigt skulle våga pga. det sociala samspelet (fan) och på grund av att jag måste medge att jag blir påverkad av mode så till den grad att jag oftast uppskattar det som är säsongsenligt eller det som kommer nästa säsong. Men, då försöker jag istället pusha för att man tar rådande mode och gör det personligt, för man kan vara helt moderiktig utan att se ut exakt som någon annan, och mode skiftar i alla fall mer än stilen jag hade förut: GOT! Så det blir mer härlig variation, även om tidigare nämnda stil alltid ligger nära i mitt hjärta.

Du erkänner alltså att du blir påverkad av mode och trender?

Ja, jag är ett flockdjur, ett hyggligt självständigt sådant: men inte helt. Vore jag helt fri från det skulle jag väl knappast vara mänsklig, jag bryter dock andra mönster som är svåra för folk att bryta. Bröt jag alla skulle det dessutom, tyvär, vara svårt att komma vidare i karriären som kvinna idag, jävla skit.

Jaha, vad skulle det vara för saker då? Och borde du inte försöka göra något åt det där sista?

Jag debaterar mot smaldebaten, gick i trots till den upp tio kg på ett år bara på grund av den anledning att det var så många tjejer som kom till min blogg och bara: "Åh!! Du är så snygg och smal, önskar jag vore så smal med, hur gör du? Så snyggt att vara jättesmal!" och jag har absolut ingen önskan att vara den typen av förebild. Jag hade anorexi i 7 år (eller, några av dem var hetsätning med kombon bulimi) och jag vill inte se samma, dumma jävla skit drabba andra, så jag började rabbla om följdsjukdomarna och hur ful min kropp blivit av allt: Sedan sökte jag vettiga dietister, hittade inget på ett bra tag, och hittade tillslut, alldeles själv, lite metoder som fungerade med speciella kostpreparat som bodybuilders använder (Whey-Q och Glutamin-O) och ökade både fett och kolhydratsintaget markant.

Angående det andra: Om jag ändrade på det skulle jag genast tappa förmågan att vara någon slags förebild överhuvudtaget hos tjejer som är intresserade av mode och trend. För varför skulle de vara intresserade om en person som snackade idealdebatt och kritiserade mode och mediapressen när den kom utifrån? Det är lättare att påverka folk om man gör det inifrån, så att säga. Precis som jag kan tala om de negativa effekterna med anorexia och prata om hur skadligt vårat idealsamhälle är när jag själv levt med det hela.

Men du är ju fortfarande smal? Är du verkligen frisk?

Jag väger 57 kg på 170 cm, det är inte underviktigt någonstans.

Jag tycker att du ska skita i mode och engagera dig inom politik exempelvis om du nu hävdar att det är så viktigt, visa att du står för det du säger!

Jag gör det också. Inte partipolitiskt, utan i sakfrågor. Jag hoppas kunna göra mer på det planet, få ut mer av de politiska skriverierna i media. Helst populärmedia och ungdomsmagasin (åldersgrupp 11-15) med tanke på att rätt målgrupp ligger där, det är då man blir som mest påverkad av samhällets idealtryck.

Men måste du lägga upp dagens outfit då?

Måste jag lägga upp mina teckningar då? Som sagt, det är mitt estetiska intresse, dessutom är jag en fotoapa och gillar att vara med på bild. Vilket jag inte kan se som något dåligt. Jag älskar foton på andra också, älskar bilder, så alla andra får jättegärna vara fotoapor de med för min del!

Men du vill ju ha så jävla mycket uppmärksamhet?

Inte så mycket som du tror, skulle jag tro. Däremot, även om det var så, så skulle jag inte kunna se det som fel. Vad är fel med att vilja ha uppmärksamhet och bekräftelse? Det är fel när det går till sjukliga nivåer, man shoppar ihjäl sig, svälter sig eller opererar sönder sig för de nya bekräftelsekickarna. Inte bra. Men jag har det till den nivån att jag visserligen uppskattar uppmärksamhet och blir jävligt glad av det, men jag är inte beroende, och det behov jag har har bara bringat mig goda ting, för utan den skulle jag inte vara lika driven och kommit så långt som jag gjort i min ringa ålder. Däremot hoppar jag inte på allt, utan är väldigt mån om att bara synas i samhang som jag anser rätt.

Hur tar du kritik egentligen? Du blir ju så jävla arg?

Om folk kommer med personliga påhopp ser jag ingen vits med att bemöta den snällt och gulligt. De vill bara göra mig förbannad, och jag har försökt debatera seriöst med de som väljer de personliga påhoppen: Till ingen nytta alls. De vill helt enkelt göra sig av med lite frustration, och det är så jävla tillåtet att hoppa på tjejer som gillar mode. Enligt större delen av samhället ses nämligen mode som något som "fullkomligt intelligensfria och ytliga individer" ägnar sig åt, precis siom många vill hävda att "alla feminister hatar män" eller "alla bögar är fjollor". Det är dock tillåtet att gå på just modeintresserade tjejer, för att vissa per praxis ser dem som uppblåsta, pompösa och elaka människar bara för att de råkar ha de senaste, häftigaste Acnebrallorna - Och det här är ju helt fel, med tanke på att de allra flesta tjejer som är djupt inrotade i mode och trend lider av många komplex och har fetstora problem med sin självkänsla, och inte sällan ätstörningar. Då finns det vettigare sätt att gå till väga, anser jag. TYP TERAPI. För det är bara, bara idiotiskt att gå på folk med påhopp, och man gör sig bara till en mindre människa när man gör det.

Jaha, men du håller inte med om det folk säger heller?

Att kunna ta kritik är inte samma sak som att gå med på allt som föreslås. Jag står för mina åsikter, vilket inte betyder att de inte kan ändras! Så fort jag hör något jag tycker är mer vettigt än det jag tidigare tänkt så tar jag åt mig av det. Jag måste dock säga att jag inte just varit med om så många som kommit med seriös kritik i bloggen - utan de hittar jag på de politiska forum jag hänger på, och där är jag vidhållen som en av de mer seriösa debatörerna som tar kritik -jävligt- bra.

En annan sak jag blir besvärad av med just den frågan är det faktum att jag är fullt medveten om att mitt bemötande av kritik inte skulle ses som dåligt utifall att jag varit man. Då förväntas man att stå för sina åsikter och vara säker på sin sak, men inte som tjej. Som tjej ska man lyssna, nicka och som högst säga: "Tack för din åsikt, jag ska verkligen tänka på det!" istället för att ge sig in i debaten. Hemskt, löjligt och rent av förjävligt, anser jag.

Men det är ju bara folk som slänger sig med personliga påhopp (utan att jag gjort något) som anser att jag inte kan ta kritik, och om en person oprovocerat slänger ur sig skit och sedan inte kan ta lite skit tillbaka, ja, då har jag jävligt svårt för att respektera dennes åsikt om min förmåga att ta kritik.



Vill någon tillföra något?
Om det finns något jag missat skulle jag gärna tillföra det. Om nu någon orkade läsa igenom det här inlägget. Blah.

Nu, i framtiden, ska jag fint och gott länka till det här inlägget varje gång det kommer in någon och börjar, så att säga, kasta bajs omkring sig.

Jag har en diskussion med min min mor angående vett och etikett. Nu, jag har en ganska normal kännedom inom vett och etikett och utvövar det högst normalt. Det vill säga, jag vet hur man ska hälsa, jag vet hur klädkoder ska följas och jag vet hur man ska föra sig vid ett matbord; som de allra flesta.

Däremot finner jag vett och etikett ganska intressant, inte tillräkligt för att studera gammalmodig och utdaterad etikett då den oftast baseras på att utesluta folk av lägre klass, som exempelvis "inga bruna skor efter 18.00", men när något jag inte visste om kommer min väg så snappar jag upp det, även om jag låter bli att utöva gamla seder (förutom att ha strumpor i öppna skor, den gillar jag skarpt per praxis att jag helt enkelt inte gillar att gå barbent).

Men nu hade jag och min mor en dikussion angående att stryka över efternamnet på vistkort när det lämnas till bekanta, samt att kyssa på hand.

Det är visserligen sant att frågan gällande visitkortet kom till för att man, när man kom på besök och tjänstefolket öppnade, skulle slippa yttra ett enda ord (folk av fin klass skulle inte behöva prata med hjälpen, så att säga) och därför tog man sitt visitkort och la på en bricka, som tjänstefolket lämnade över till värden. Om man kände värden privat strök man också över sitt efternamn med ett enkelt, snett sträck.

Vad gäller kyssande på hand så var det rätt och slätt en fråga om könsindelningar.

Nu, min mor tycker att det är väldigt fel att utöva någon av dessa två idag. Jag håller inte helt med, eftersom att vi överlag inte har tjänstefolk idag så är det ganska mycket skitsamma hur man väljer att göra, och eftersom att både män och kvinnor tar i hand idag kan en kyss på hand vara ganska charmigt, lite roligt och lekfullt, snarare än artigt. Förutsatt att det görs på kvällstid, givetvis.

Min mor anser att det är att göra sig förmer. Det tycker dock inte jag. Har man ett intresse av gammal vett och etikett, och väljer att utöva dessa små, oskyldiga gester så kan jag knappast se något fel i det, det är ett intresse som alla andra. Att däremot börja undervisa någon i vad det betyder utan att de begärt en önskad angående det hela skulle jag nog se som en smula löjligt, och även ganska tråkigt.

Lite som att helt spontant börja berätta om hur man dukar ett bort när man är ute och klubbar, helt irrelevant.

Men vad tycker ni, är det att göra sig förmer och är det illa att utöva dessa gester på grund av anledningen till varför de skapades, eller anser ni som jag, att eftersom att samhället förändrats och att de alltså inte kan förankras till dagens situation, att det är helt okej?

Eller så bryr ni er inte ett skvatt.