Mig sjuk, mig synd om
Nu har mina vita slembollar omvandlats till gröna slembollar. Det betyder att de är fulla av bakterier. Det betyder att jag är sjuk. Det betyder också att jag låg och frös i sängen från dess att jag lyckades somna vid 01:30 tills jag vaknade klockan 07:30 och sedan tog ett drypande hett bad fram tills 09:10, och nu fryser jag igen!Det mest irriterande är väl det faktum att de gröna slembollarna är uppblandat med rött slemm. Det betyder att jag hostar för mycket. Det betyder att jag drar upp små sår i halsen. Det betyder att jag snart kommer ha en kombination av rethosta och slemhosta. Det betyder att jag kommer hosta väldigt mycket. Det betyder att jag inte kommer att få någon sömn på hela veckan. Och att jag kommer få väldigt, väldigt ont i sidorna av all hosta.
Det är väldigt, väldigt synd om mig just nu.
Feber har jag inte. Det har jag aldrig. Jag är bara en stor, rullande iskloss med slembollar. Och pormaskar. Och lockigt hår som ser ut som en tantpermanent. Och torra naglar. Och trasiga nagelband. Och mustasch. Och onoppade ögonbryn. Och rinnande näsa. Ringar under ögonen. Och torr, flagig hy.
Det är jag.
Jag kunde, så att säga, känt mig lite mer fresh.
Äckelhostan
Jag har världens äckligaste hosta. Man hör verkligen hur slemmet kastas upp i halsen och formas till bollar i munnen när jag hostar. Jag hostar hela tiden och det känns som att mina lungor ska vändas ut och in. Alla tittar på mig som om att jag håller på att dö. De är oroliga. De undrar om jag mår dåligt. De ställer sig flera, flera meter ifrån mig och
Nu har det varit så här i typ en och en halv vecka, och inte blir det bättre heller. Jag känner mig inte sjuk förövrigt, nä, för själva förkylningen hade jag för längre sedan.
Men vet det här. Om man rökt ett tag och sedan blir förkyld så får man skithelveteshostan i åtsminstonde tre veckor. Du är inte sjuk eller något, men du lider, du måste käka en massa Bromhexin trots att du är frisk för att få upp slemmet, annars kan du inte andas.
Och det är en jävligt dum sak med att röka. En av många.
Börja inte röka. Det är varken tufft, sexigt eller snyggt. Det är faktiskt bara äckligt rakt igenom. Och töntigt. Det är bara töntar som röker.
Jag, antihypokondrikern
Men i alla fall.
Snackade med mamma lite om det. Hennes reply var:
"Men Hanna, du har ingen urinvägsinfektion då...?"
"Va? Jag? Haha! Nej, verkligen inte"
Tystnad.
Mer tystnad.
Insikt.
"Fast eh ja, jag går ju och kissar typ 20-25 gånger om dagen... jag vet inte, jag har tänkt att det är normalt, men...?"
"Nej, det är det inte."
"Och det svider ju... till och från... en hel del... men det är väl kanske normalt att det gör det tänkte jag?"
"Nej."
"Nähä, okej... är det symtom på...?"
"Ja."
"Haha! Hahahahaha! Haha! Hahahaha!"
Jag känner mig så smutsig.
Ps. Inte Klamydia, har testat det, tackar.
Ida och jag
Kommentar av Ida, http://pancakesinthesky.blogspot.com/
"vet du vad? idag bajsade jag efter maten. EFTER MATEN. asså jublet, skulle ha hört! och rejält med poop också, helt sjukt. inget kaffe och lunelax var inblandat i det.
fortfarande i chocktillstånd, ett lyckligt sådant."
Alla vi som vet vad Ida talar om är gravt avundsjuka och vi sitter och önskar, önskar, att vi själva kommer att kunna åstakomma samma sak en dag.
Jag har då aldrig lyckats.
Trots alla jävla fucking maginstruktionsidiotsidor som påstår att man skiter bäst 15 minuter efter måltid! Ha!
OM MAN ÄR NORMALTARMAD, SÅ JA, KANSKE, MEN DÅ BEHÖVER MAN KANSKE INGA JÄVLA INSTRUKTIONER.
Chrons morgue
Jag har ätit in åt helvete kackigt de senaste månaderna. För mycket och för fel. Stegvis har jag känt hur det börjat värka mer och mer i min vänstersida, där tjocktarmen sitter, och även mitt sår. Nu är den på bristningsgränsen, det känner jag. Allt skulle kunna rivas upp igen av en hostattack. Då blir det ett stor rött vattenfall och många sjukhusbesök av mig igen, sedan skulle jag gå ner till 43 kg igen på bara några veckor.Alltså, perfekt om jag skulle vilja banta. Att hosta alltså. Beach 2007, vet ni.
*Bilden fann jag när jag sökte på "chrons morgue" för att illustrera mitt sår. Det är ett Emoband från USA. Passar bra.
Akrobatik!
Men, ack! Jag såg på skylten att de även lär ut akrobatik. Och det är inte trendigt, men det bryr jag mig inte heller om. Akrobatik är alltid häftigt, det vill jag lära mig. Med tanke på att jag är groteskt överrörlig också, som en balettdansös (även om jag saknar deras fantastiska grace) så borde det inte heller vara några större problem.
Gymnastik och akrobatik, det ägnade jag mig åt lite som ung, med betoning på lite, men det lilla jag gjorde var jag jävligt bra på och jag fann det fantastiskt roligt. Jag gjorde det på gympan i skolan så jag kan inte påstå att jag gjorde så vidare värst avancerade ting.
Men satan vad kul, det är nog en träningsform jag kan uppskatta på riktigt. Jag har testat löpning, och det hatade jag även när jag var sprinter och sprang 4h om dagen. Jag har spelat handboll, men det fick jag bara hjärnskakningar av. Jag har spelat fotboll, det gav mig bara några hundra ärr på benen. Jag har testat Karate, och det fann jag ohemult tråkigt. Jag har testat några andra former av kampsport, allt fann jag ganska trist. Jag har kört spinning, och det får man bara hjärtklappning och monsterlår av. Jag har gymmat, och det var fruktansvärt och jag skaffade mig två ganska allvarliga muskelinflammationer som tog år att läka. Jag har spelat basket, men där råkade jag alltid åsamka mina motspelare en hel del skador - och samma sak var det med innebandyn. Friidrotten var lite roligare, men inte särskilt inspirerande, även det blev trist efter ett tag.
Så, akrobatik! Akrobatik!
Jag är så exalterad att jag spricker, nu stör jag mig bara på att jag inte kan hitta någon information om akrobatikkurserna på nätet, så jag får springa dit imorn. Och så får det väl kosta vad det kosta vill, för nu ska jag bli akrobat.
Passar min klädstil jävligt bra också, för den delen.
Anitmensvärksmaskin
Jag blir också lite förbannad över att de där maskinerna som finns att låna ut från sjukhuset som ska stilla mensvärken på något mystiskt vis (kommer inte alls ihåg hur det går till, säker elektriska impulser, kan inte tänka mig att det skulle vara något annat) inte gör att köpa i vanlig handel.
Måste man planera? Typ, jag tror att jag kommer få en hemsk mensvärk nästa mens om 4 veckor, men jag vet inte, förboka? Nej, himla omständigt, om det finns saker som fungerar borde de rimligtvis finnas och köpas. De är kanske svindyra, men jag skulle mycket väl kunna tänka mig att investera i något sådant, kosta vad det fanimej kosta vill!
Nu pallar jag inte ens försöka, har en tjejkompis som brukar låna de där då och då, hon har värre mensvärk än jag, ligger däckad i ren och skär smärta i fem dagar i streck. Spyr och har sig och får hallucinationer och frossa. Det är förjävligt. Hon får bara låna dem ibland, de är oftast upptagna, så då får hon vara sjukskriven fem dagar i månaden, minst, och det är ju himla bra jobbmässigt, eller kanske inte.
Nu ska jag nog lägga mig ner igen, sur och bitter.
Smalfetma
Nåja, det är i vilket fall varken särskilt nyttigt eller ekonomiskt hållbart. Den senaste tiden har jag upptäckt att min buk svullnat till astronomiska grader jämfört med resten av mig. Bukfett. Jag har beräknat att jag käkar ca 1200 g smör i veckan, Bregott alltså. Förutom det blir det ofta hamburgarmenyer till lunch, då det är svårt att hitta vettiga glutenfria alternativ. Plus allt det här dricker jag ungefär 1 liter coca cola om dagen, och vill enbart dricka öl när jag är ute, vilket är ofta.
Min buk är arg.
Jag funderar på att börja träna.
Jag hatar att träna.
Jag var atlet när jag var yngre och sabbade leder och skalle, det tog bannemig tre år innan jag kunde promera ordentligt på mina stackars fötter. Jag trillade om vartannat på grund av de kassa, utslitna fotlederna. Så fort jag suttit ner i mer än fem minuter smärtar det att resa sig upp och röra på sig. Jävla träning, åt helvete med det.
Jag vill inte simma heller. Det tycker jag inte om. Buhuhu. Jag vill bara vara soffpotatis och promenera lite, kanske dansa lite också. Jag vill äta chips, godis och dricka läsk och aldrig behöva laga min egen mat. Jävla skit att det ska ha en sådan negativ inverkan på kroppen. Dumkropp.
Om det bara la sig proportionerligt skulle det heller inte vara någon fara. Men det är just buken, den jävla buken, som fettet vill åt. Och det är mycket ohälsosamt. Skithelvete.
Eller så fortsätter jag så här, spillerill egentligen. Rökningen kommer att döda mig i vilket fall.
Den skygga och alkoholen
Orot framfördes speciellt med tanke på att hon är 12 och dricker alkhohol. Förutom detta lyssnar hon på metal och målar tårar under ögonen. Det sistnämnda kan jag inte se någon som helst fel i, och det förstnämnda måste jag tyvär säga att jag förstår mig på, trots att det är hälsovådligt.
En person som varit väldigt skygg och blygg ser sig sällan som en fullgod person. Ångesten är ett faktum, och man är medveten om att man har precis lika mycket, eller mer, att ge som vem som helst annars. Dock finns spärren där, den sociala spärren som gör umgänget svårt, och det är mycket vanligt att en sådan person börjar med tidigt bruk av alkohol, då det underlättar det sociala samspelet. När man sedan märker att det går, speciellt i en krets av andra människor som varit utanför av diverse anledningar, så kan alkoholmissbruket bli ett faktum.
Min egen sociala utveckling såg likadan ut. Jag var extremt skygg som barn. Jag var inte blyg, men skygg. En blandning av rädsla och förakt. Jag har aldrig varit mobbad, men själv tagit avstånd från andra individer och socialt samspel av två anledningar.
1. Svårigheter att hantera det.
2. Förakt, som jag skulle beskriva det, nästan en slags elitism, tyvär. Möjligen grundad av det faktum att jag inte förstod mig på andra, och att de inte förstod sig på mig.
Alkoholen blev en räddning för min del. Och jag ångrar det egentligen inte, trots mitt tidiga bruk. Jag började halvt som halvt när jag var 13, och började planka in på krogen i åldern 14. I samma veva skaffade jag mig ett kraftigt specialintresse som gick ut på att förstå, och anpassa mig, efter andra. Men alkoholbruket var för stort för min del, och när jag var 15-16 blev det tal om inläggning, då jag tillslut nådde en punkt där jag drack varje dag.
Som tur var valde jag själv att halta det där, och tog avstånd från alkohol i ett, ett och ett halv års tid.
Men vad gör man för att hjälpa ett barn, eller ung tonåring som gör så här? Jag vet inte, faktiskt. Jag tror det bästa är att bejaka den nya personen och vägen den valt, inte alkoholen, men sakerna runt om. Det finns flera sätt att göra detta, som att lyssna på musiken som spelas och uppskatta den. Eller presenter, kanske serien "Sandman" eller "Death" av Neil Gaiman, eller att köpa en platta med musik som man tror ska uppskattas. I nyktra sammanhang. De svarta tårarna som målas under ögonen ska heller inte ses på med rädsla, försök uppskatta konstnärligheten istället, och poängtera inte att det är konstigt, eller för den delen fult om det är vad du tycker. En så liten sak kan nämligen betyda otroligt mycket.
Bejaka den nya personen under nyktra omständigheter, oavsett hur konstigt eller alternativt det är, och få den skygga individen att känna sig som en person. Ge uppmärksamhet, för guds skull. Och uppskattning.
Jag vet hur jag kände. En olidlig frustration. Vetskapen om att jag var en individ, men att folk inte såg det, och att jag var oförmögen att skapa en kontakt med människor. Som att famla i mörker.
Minnet av det hela får mig att rysa.
Det var inte roligt.
Fumligt inlägg. Jag vet inte om poängen når fram.
Hårstrået, pormasken och det maniska beteendet
Sjukdomen kommer sig av stress och ångest och ofta en känsla av att vara maktlös. Trikotillomani är annars vanligt hos burfåglar, som sliter ut sina fjädrar tills de dör. Många som någonsin haft en större burfågel av typen papegoja eller liknande borde ha bevittnat det.
Men i alla fall, jag skulle vilja hävda att likartade manier inte är ovanliga hos kvinnor.
Som manisk pormaskklämning, exempelvis. Jag har mer än en tjejkompis som kan spendera 1-2,5 timma varje kväll med att stå framför spegeln och klämma existerande och ickeexisterande pormasker, mestadels är det de naturliga fetterna i porerna som åker. Mestadels handlar det om att personen i fråga är i en stressad och ångestartad situation, och det blir inte bättre av att personen i fråga hamnar i ett destruktivt mönster och därav inte får tillräkligt mycket sömn.
Men söker man efter detta, googlar man ens Trikotillomani, så är det ohyggligt svårt att hitta fakta om det. Varför är det så? Bådadera torde vara tämligen vanligt, speciellt med tanke på hur många jag känt och känner som har både Trikotillomani och tidigare nämnda pormaskmani.
Jag får senast nämnda i stressade situationer, det är egentligen svårt att förklara, man går in i någon slags trans. Det låter ohyggligt löjligt, jag vet. Jag vet. "Jag går in i trans när jag klämmer mina porer" låter som en mycket dålig och konstig fetishhistoria. Men ack, jag vet inte hur det ska förklaras bättre. Och när det händer så blir min hud självfallet helt förstörd, och jag får sår och prickar i hela fejan. Eftersom att hudfetterna är avlägsnade så svider och stramar det dessutom, och man känner sig mystiskt skamfull.
Jag vill prata om det här för att det inte är skamfullt. Jag vill dela med mig för att jag vet att det finns så många andra som tycker att det är skämmigt. Det är det inte. Däremot borde vi försöka tagga ner, yoga? Träna? Glatt humör?
Vad är ditt förslag?
Alla tror att jag är sjuk
Chefen: "Ja, men du har ju psoriasis!"
Jag: "Nej."
Chef: "Jo."
Jag: "Nej."
Chef: "Jo."
Jag: "Nej."
Chef: "Jo."
Jag: "Nej."
Chef: "Jo."
Jag: "Nej."
Chef: "Jo."
Jag: "Nej."
Chef: "Men jo! Gå till läkaren!"
Jag: "Neeeej."
Och så fortsätter dagen, som vanligt.
Mitt stackars trasiga tarmsystem
Ibland tänker jag att jag skulle vilja ha en blogg helt inriktad på mina tarmsjukdomar, jag skulle skriva mycket intressant och äckligt idag exempelvis. Jag skulle kunna skriva ner mina toarutiner, mina mediciner, hur läkningen av saker och ting går, vad jag äter. Dagar jag kände mig riktigt amibiös skulle jag dessutom kunna beskriva hur mina exrementer såg ut. Randiga, prickiga, grönt, gult, vitt, blodigt, ja, allt möjligt skojigt! Jag tror dock att det skulle kunna missuppfattas, jag tycker mycket illa om avföring, men är intresserad av hur kroppen fungerar, men det skulle nog kunna dra den typen av folk som är intresserad av förstnämnda, vilket skulle vara mycket jobbigt.
Jag nöjer mig dock med att säga:
Jag är stressad och jag måste gå upp till jobbet, men jag får inte fören medicinerna börjar värka. Jävla helvetes pissfan.
Äckelpäckelsjuk
I torsdags kände jag mig bara lite krasslig, men något var lite fel, lite annorlunda från vanlig krasslighet. Jag visste automatiskt att det skulle gå riktigt illa. Därför sjukskrev jag mig för helgen.
Igår kände jag mig inte mycket mer krasslig, men något var liksom ännu mer fel, jag kunde inte sätta fingrarna på det, men till min chef sa jag "Något är fel, snart är jag väldigt sjuk. Bara så du vet".
Han rullade sina ögon och suckade högljutt, förstås. Det lät ganska flummigt.
Och ja, minsan, idag vaknade jag och kände direkt vad det var som varit fel, en sak som jag drabbats av 5-7 förut i mitt liv, som kräver att man åker in till sjukhuset och opererar (världens lättaste operation, inte farlig alls. Typ mindre farlig än att ta bort sina halsmandlar) och nu går jag omkring och mår... visserligen förskräckligt dåligt, jättesjuk och i behov av en äcklig operation och hejdlösa mängder med penicilin.
Men jag är ändå stolt, på något mystiskt vis.
Jag kunde dock inte få någon ooperationstid idag då det inte kommer att var akut förens på måndag, så nu är jag sur. Jag ska gå ut och handla kläder, tror jag, sedan ska jag upp på mitt jobb och jobba hela dagen. Sedan ska jag gå hem, imorn ska jag göra samma sak fast under sjukare premisser, och på måndag kommer jag vilja dö av smärta och få min jävla satans operation.
Sjukvårdspersonalen hörde dessutom fel när jag ringde dem. De trodde att jag sa "halsbränna" och hon lät mycket sympatisk och bara: "Ooooj, fem gånger förut? Det är hemskt, jag ska se till så att du får den första tiden på måndag!" och jag bara: "Vaddå halsbränna? Jag skulle väldigt gärna ha en halsbränna, men jag har en HALSBÖLD, du vet, den där värre formen av halsfluss som innebär att man får varbölder i halsen som man måste åka in till sjukhuset att skära upp och som man kan få lunginflammation av? Som man sedan måste behandla med jättemycket penicilin? Varbölder i halsen!" Sköterska: "Öh... ja, jag ska se till att du får den först tiden på måndag." "Tack, tack, det är fint av dig. Tack."
Nu, hundra treo och femtio ipren.
Dödspinnarna
Jag röker för många cigaretter! Det är dåligt på alla sätt och vis. Sluta röka får jag inte göra, inte ännu, senast jag slutade fick jag nästan tarmbråck vilket leder till blodförgftning och död, så jag måste nog vänta 1-2 år till innan jag kan sluta*
1. Ohälsosamt
2. Kostar mycket pengar
3. Jag blir trött
4. Man stinker
5. Omständigt
Jag borde aktivt försöka skära ner. Den nya regeln blir att enbart ta cigaretter när jag är så spattig att jag börjar skaka och sjunga julsånger. Då får jag ta en cigarett. Inte längre av uttråkning eller stress. Det ska jag undvika. Det borde jag. Det är väldigt onödigt, och knappast något jag behöver av hälsoskäl heller. Fler cigaretter än 4-5 om dagen är inte helt tillbörligt. Speciellt då jag blir jävligt trött av att röka mycket, och det är knappast som så att jag ens tycker att det är gott eller mysigt. Cigaretter är för mig pur död, ett lugnande medel och något som får min mage att fungera. Inget annat. Det smakar och luktar skit och får en att se ut som skit. Punkt.
* Jag ser väldigt mycket fram emot tills när jag får sluta. Anledningen till varför orkar jag faktiskt inte ta igen, det är utlämnande och jobbigt. Tvivlarna får alltså ta och ta mitt ord för att det är läkare som gett mig dessa order, eller använda sökfunktionen i bloggen och kolla igenom den groteska mängd kommentarer som finns i inlägget som ni, som sagt, får söka efter själva. Sök efter rökning eller tarmproblem eller något, vad vet jag. Bör finnas under kategorin hälsa.
Sephoras hälsolinje
Jag skriver om Sephoras nya hälsolinje på Fatale.se
"...Hitills låter all fine and dandy, kan man få ut vitaminer och annat nyttigt till folk som tidigare ansett det för flummigt så kan jag enbart se det som bra, men att Sephora i samma veva lanserar ett bantingsprogram i kombination med diverse kosttillskott tyder på att skönhetsvärlden fortfarande leker med saker som i faktum fortfarande har med mer folks dåliga självkänsla att göra, än faktiskt välmående..."
Anledningen till varför jag notifierar er här när jag skriver på Fatale är att jag vet med mig att alla mina läsare inte riktigt fastnat för Fatale ännu, till slut kommer det kanske något som ni fastnar för, och därav kanske ni fastnar för resten av Fatale som hela tiden blir bättre, och som nu är hundra gånger bättre än vid lanseringen!
Anki, 40, skriver in om sin PPMD
"Jag fick pms när jag var ungefär 25 år, fast det tog några år innan jag förstod vad det var (tackar internet för det). Jag tycker synd om alla unga tjejer som lider utan att förstå varför.
Innan jag förstod så trodde jag att jag var sinnessjuk, var ju så agressiv och deprimerad om vartannat och tyckte jag var en hemsk människa som inte var något värd. Och det fick jag ju också höra.
Jag såg inte sammanhanget med mensen.
Sedan var jag med i en studie på Karolinska sjh där jag fick svart på vitt att det var just PMDD.
Det är ju en stor lättnade att åtminstone veta vad det handlar om...
Det är inte lätt att förstå när man inte har upplevt det. Det går inte att styra över. Tänkt dig att någon gör det värsta tänkbara mot dig, alla har ju varit så arga att det brinner i huvudet, hur lätt är det då att "ta bort det". Känslor går ju inte att styra speciellt INTE när det är hormonellt.. Men man måste försöka kontrollera så gott det går.
Det jag går i taket över just 10 dagarna före mens är inget jag skulle reagera så kraftigt för någon annan vecka. Men det är ju så riktigt just DÅ, sättet man resonerar på. Men jag har lugnat ner humöret, och tänker att även om jag tycker att han är en idiot just nu så vet jag att det är min "dåliga" period så det kanske inte är så farligt som jag upplever det just nu. (Sedan när jag tänker tillbaks så var det ju en bagatell)
Men ilskan och irritationen finns ju inom mig, vissa är känsliga för sådant och märker av det medans andra inte märker nåt alls. Men jag tror att hela världen märker hur dåligt jag mår. Men jag försöker att bita ihop. Annars kommer ångesten för hur jag betett mig. Det kommer iochförsig oavsett..
Sen har jag även magvärk men det är en bagatell i sammanhanget mot det psykiska lidande som detta har drabbat mig under dessa år, och hur många förhållanden som har gått i stöpet. Jag önskar att jag bara kunde vara helt jämn och lugn.
Men, vi som har det här är ofta väldigt kreativa och glada människor den övriga tiden, för det är ju så otroligt trevligt när man mår BRA, då studsar jag fram på gatorna och ler som en sol och är världens lyckligaste.
SOFIA: du måste absolut prata med din mamma så att hon förstår annars gör hon ditt lidande om än värre. Har man själv lite pms vilket dom flesta har kanske man inte förstår att det finns olika grader av påverkan.
Jag har tur som har en kille och omgivning som förstår och tar hänsyn det hjälper mycket.
Det är viktigt att visa folk svart på vitt vad det handlar om. Skriv ut artiklar och studier och ge dom så dom får läsa om det. Då kan dom ha större förståelse.
Men glöm inte att påminna både dig själv och dina nära när det är på gång för det är lätt att glömma bort vad det handlar om och att dom tar det personligt, och du själv med. Tala om att det INTE handlar om honom och dina känslor för din kille/son/mamma osv.
Jag vet att det är många som känner igen sig i det här och hoppas att det hjälper någon att förstå.
Jag har fyllt 40 år så jag har några pmdd-dagars erfarenhet, men jobbar hela tiden med mig själv för att komma underfund med vad jag kan göra för att underlätta för mig själv. STRESS är absolut tabu,
se till att vara ute i god tid, ta inte på dig massa saker under den här perioden.
Har provat alla tabletter som går att uppbringa men inget hjälper för mig. SSRI (antidepp) har så mycket biverkningar så det känns inte ok.
Nä, ett bad, en trevlig tidning, en chokladkaka, lugn och ro är bästa medicinen för mig. Ta hand om dig själv. Tyck om dig själv för du är en bra person som bara råkar ha en väldigt jobbig åkomma.
Undrar när det avtar.. någon äldre som har erfarenhet ?
Kram Anki"
Gästboksterapeuten
Jag har en ny idol, min nya idol är Gästboksterapeuten.
"Hej Hanna!
Det är jag som är Gästboksterapeuten. Jag följer en blogg under en kortare tid och analyserar sedan vad bloggaren behöver för coaching. Jag är snäll. Jag är hemlighetsfull. Jag coachar bara de som jag tycker om.
Det finns flera områden som jag skulle vilja coacha dig på bl a din relation till din kropp men du har önskat att man inte kommenterar din tarm, tidigare ätproblem osv så jag hoppar över det och tror att du är på rätt väg ändå.
Jag tänkte skriva om din energi och dina eventuella kärleksproblem. Jag känner att du är trött. Det märks inte på den yttre energin men grundenergin behöver påfyllning. Om man tänker att du är en sol så är strålarna intakt, kanske lite kantigare men lika starka, men inne i själva solkroppen är det små energihål. Jag funderade på om du behöver semester/spa osv men tror du behöver mer regelbunden tid för reflektion och avkopplande aktivitet (som inte är prestationsinriktat som sport kan vara) kanske meditation eller yoga, eller bara tyst tid för dig själv varje dag. Kanske nära natur eller djurupplevelser? Jag tänker att du behöver space, ett lejon behöver en hel savann att gå omkring på.
När det gäller kärlek känner jag instinktivt att du behöver någon som inte försöker matcha dig, som inte tävlar, är narcissistisk, vill ha all plats. Kanske behöver du någon som är äldre i anden, som du. Som kan le roat åt dig och ge dig det där utrymmet. Som inte stressar dig eller dämpar dig. Och som har djup såklart. Som kan vara stilla när allt händer för dig. Jag tror du har för stor intigritet för att släppa in de killarna så bara de skramliga kommer igenom till dig men höj blicken.
Framförallt tror jag på dig och känner att du är på rätt väg.
Med vänlig hälsning!
/Gästboksterapeuten"
Grattis Gästboksterapeuten! Du har 100% rätt. Om jag inte visste bättre så skulle jag tro att du var Thomas, han brukar försöka informera mig om detta. Ja, och om min uppenbara rädsla för commitment.
Jag känner mig mycket genomskinlig. Det är roligt!
Fler modeller dör
http://www.aftonbladet.se/vss/kvinna/story/0,2789,1001873,00.html
Och kommentaren från Pancho Dotto är helt idiotisk.
"Hon hade aldrig några problem med maten. Hon bodde hos oss en period i somras och hon åt bra. Det är uppenbart att systrarnas död beror på genetiska fel och inte på vad de åt, säger han."
Om man har någon som helst koll på ätstörningar så vet man att anorektiker och bullimiker är mycket bra på att få det att framstå som att de har en normal kost, eller till och med en överdrivet stor kost. Om man däremot inte är insatt i ätstörningar så vet man förmodligen inte om det, men i så fall kan man gott och väl hålla käften. Jag skulle exempelvis inte uttala mig om hjärnkirurgi, för jag vet att det jag skulle säga förmodligen skulle bli helt felaktigt, trots att jag gillar att hobbyläsa om neurologi. Men det räcker inte.
Äntligen
Idag var det samma sak igen, hur lite jag än vågade hoppas på det.
Bara häromdagen funderade jag på att sluta med allt vad kosttillskott, gainers och konstig "gå upp i vikt"-kost heter. Jag har bara sett flyktiga resultat på vågen, som jag inte ens kan lita på eftersom att vågen kan skifta inte mindre än 4 kilo från dag till dag. I kombination med det har jag bara fått magproblem och häromdagen svällde min mage upp så kraftigt att en av mina bristningar från puberteten slets upp igen. Det var sådär lagom kul, och gjorde sanslöst ont. Då jag egentligen skiter i vad jag väger, utan egentligen fokuserar på att jag inte ska se sjuk ut, så har det kännts tämligen hopplöst att kanske "möjligen" ha gått upp men inte fått några av de positiva förändringarna som var önskade.
Men nu ser jag en förändring.
Jag ser fräsch ut, jag ser ungdomlig ut, jag börjar nästan böla igen. Jag övervägde att plåta mig själv, men kom fram till att jag nog inte vill ha nakenbilder liggandes på min jobbdator. Haha.
Hörni, jag är väldigt glad just nu.
Låt oss klubba för att fräschören håller i sig.
Jag har inte visat mig naken för någon på 4 år.
Jag har övervägt plastikirugi men inte kunnat svälja det.
Jag har importerat hur många dyra, obskyra, uppstramande krämer från USA som helst.
Jag har pratat med en miljard dietister, hälso och hudexperter som helst, alla har sagt att plastikkirurgi förmodligen är den enda utvägen för mig.
Jag tror att det börjar fungera nu tack vare tre faktorer:
1. Mina nya gainers som Thomas skaffat fram åt mig.
2. Min nyfunna parfymallergi, jag har bytt ut alla tvålar mot parfymfritt.
3. Regelbunden imsmörjning med en enkel fuktighetskräm
Släng er i väggen, alla dumma hälsoexperter!
Stockholms lilla monstertruck
Det finns några saker som gör mig förbannad och ledsen på riktigt, allt annat är i princip spelad ilska av anledningar som jag ser som konstruktiva. Eller roliga.
1. När någon är omotiverat elak mot en vän eller folk omkring mig. Då blir jag rosenrasande. Jag är hönsmamman nummer ett.
2. När folk på något sätt eller vis daddar med mig eller tycker synd om mig. Jag är hönsmamman, inte du. Jag vill ha titeln. Vi kan bryta arm om det om så önskas. Hönsmammighet riktad åt mitt håll blir extremt obehagligt för min del. Jag föredrar att bli förlämpad än hönsmammad. Ärligt. Jag ser det hela som ganska förnedrande, även om jag någonstans inne i min lilla lilla hjärna vet att det handlar om omtanke.
3. Otrohet. Från första stadiet. Man behöver inte ens vara ihop. Om jag träffar någon och inget är uttalat så vill jag fortfarande ha en helt monogam livsstil. Om den andra parten inte är med på det så är det hejdå. Genast.
4. När jag får min tidsplanering sabbad av yttre faktorer.
5. PMS.
Och just nu har jag PMS. Det betyder att jag skulle spåra fullständigt om något av det ovan nämnda inträffade. Jag skulle bli ett monster, jag skulle bråka, gråta, skrika och förstöra allt möjligt i min omgivning. Jag brukar alltså välja att vara helt ensam under min PMS. Det räcker inte hela vägen att veta att det är på grund av PMS man är som man är, känslorna ligger fortfarande där, och är man det minsta lilla trött så vill hjärnan bara agera på känslor, inte vettigt resonemang.
Ett av mina ex gav mig ett fint litet smeknamn för min PMS. Stockholms lilla Monstertruck. Det är fint. Det är passande. Det är väldigt välbeskrivande.
Jag tror att många läsare förstår exakt vad jag talar om.
Eller det vet jag att ni gör.
Eftersom att jag tar upp det en gång i månaden.